268 SBETRAKTELSER ANGÅENDE INFANTERIET». hämda förhållando kan åstadkomma svårigheter vid deras tillämpning eller för någon tid låta villfarelsen hålla dem tillbaka. Genom vanan att mäta afstånd efter lokomotivets fart eller elektriska gnistans hastighet, genom lättheten att med maskiner tillvärka hvarjehanda produkter, som förut endast den öfvade människohanden förmådde frambringa, har den satsen trängts i bakgrunden, att tid behöfves till all grundlig undervisning, och därföre vill mången ej förstå, när yrkesmännen uttala den satsen: lång öfning är nu, mer än någonsin, nödvändig — — — — ———— —— —— — Man anmärker mot en lång rekryttid, att den uppslukar betydliga statsmedel, borttager armar, som behöfvas för att plöja och så, samt tvingar handtvärkaren från hem och arbete — detta är sant. Men hvarföre kunna ej de oundgängliga utgifterna för landets försvar väl stå tillsammans med dess ekonomiska välfärd? Jo, emedan man är otillfredsställd, om icke härarne bestå utaf massor af folk. — Alla böra utöfva sin plikt, den att försvara sitt land, och således måste alla vapenföra män öfvas. Detta sker vanligen i årsklasser, hvilka i fred rycka ut till öfning, mer eller mindre fullhaltig allt efter olika systemer; med farans annalkande mobiliseras alla — — — — ——— »Tyvärr har denna sats, allas öfvande, ännu en skuggsida, den nämligen, att då dessa dryga utgifter i längden blifva outhärdliga, så vänder sig besparingstvånget icke mot inskränkning i rekrytantalet, ty då bröt man mot tidens anda, allas plikt att öfvas och ingå i ledet, utan det vänder sig mot öfningstiden, ty då bryter man blott emot hvad kriget fordrar, och denna synd är så lätt att bära, när man invaggar sig i den menlösa förhoppningen, att »krig ej kan utbrista i vår tid». Folk, som ej tillhör yrket, märker icke efter en långvarig fred det felaktiga i en dylik uppfattning. Men när faran står för dörren och det gäller vårt vara eller icke-vara, då märkes det snart, huruvida landets krigare äro så öfvade, att de med tillförsikt kunna bjuda fienden spetsen och tilltvinga sig seger. I det gamla Troja misskände man Cassandra, och Troja