272 UTTALANDEN MED ANLEDNING AF KUNG CARLS TRONTAL 1571. ingenting att beklaga oss öfver:. Med eller utan skäl väckte konungens yttrande äfven en obestämd tanke på möjligheten af krigsfaror, och denna gaf sig vid riksdagen luft i en motion om sådan förändring af 13 § i Regeringsformen, att till börjande af anfallskrig skulle fordras riksdagens bifall, hvilket förslag dock icke ledde till någon praktisk åtföljd. Å andra håll försvarades konungens märkliga uttalande: »Sverges konung har icke saknat rätt att inför sitt folk och på dess vägnar uttala dessa allvarliga ord ur sitt eget rena samvete till de europeiska staternas samvete», och tillämpningen däraf på fäderneslandet ansågs blott kunna blifva en: »vi måste stärka våra försvarskrafter, hvilket vi under de lugna dagarna så länge och med så tadelvärd likgiltighet uraktlåtit.» Erkändes emellertid allmänt konungens trontal detta år hafva varit af mer än vanligt »allvarlig och gripande» beskaffenhet, så var ock folket genomströmmadt af en mer än vanligt mäktig rörelse. Man ansåg sig hafva kommit till djup och lefvande insikt om, att något» på allvar måste göras för att erhålla ett värkligt nationalförsvar. Man fann — i likhet med kung Carl — att ingen tid vore i detta hänseende att förlora och att, sedan man under mer än ett decennium skrifvit, talat och förhandlat i ämnet och proklamerat nödvändigheten att afhjälpa landets försvarslöshet, ögonblicket nu vore kommet, då, som en tidning uttryckte sig, »tidsomständigheterna ovilkorligt mana: nu eller aldrig». I sitt hälsningstal till konungen yttrade också ärkebiskop Sundberg — andra kammarens talman — att »allestädes i bygderna höres ropet på starkt inbördes förtroende och ett starkt försvar. Man vet nämligen, att intet folk, som med aktning för andras rätt främst tror på Gud och därnäst på sig själf, behöfver rädas för framtiden». Att »ett rop» värkligen hördes genom bygderna, visade sig nogsamt under de lifliga, af alla samhällsklasser besökta folkmöten, som började anordnas i alla delar af landet, och prässen skildrade stämningen såsom »i hög grad patriotisk och offervillig.» Sista delen af ofvananförda utdrag af konungens trontal