276 DEN URTIMA RIKSDAGEN 1871. ting förefallit efter den lagtima riksdagens slut, som kunde berättiga till det antagandet, att andra åsikter gjort sig gällande än de, som nyss orsakat frågans fall? Den 12 september öppnades således denna urtima riksdag af konungen själf. I trontalet framhölls det erkända behofvet af försvarskrafternas stärkande; för ett af ålder fritt folk, som högt skattade sin själfständighet, funnes få angelägenheter, som med denna täflade i vikt. Väl lågo folks och länders öden i den allsmäktiges hand, och tryggast vore det land, där gudsfruktan bodde. Men likasom ingen seger vunnes utan kamp, så bevarade ej häller ett folk sin själfständighet, där den ej med kärlek och offervillighet vårdades. I likgiltighetens ro fostrades icke den kraft, som bestode i pröfningens tid. Ett år kunde i ett folks historia betyda oändligt mycket, och betänkligt vore att till en osäker morgondag uppskjuta, hvad som redan i dag kunde göras. Trots konungens varning för uppskofvets våda blef dock försvarsfrågan icke häller löst af den urtima riksdagen. För tredje gången led statsrådet Abelins försvarsplan, fortfarande bvyggd på indelningsvärkets bibehållande, ohjälpligt skeppsbrott. Härtill bidrog i ej ringa mån den utveckling i åsikter och öfvertygelser, som ägt rum samtidigt med de stora politiska händelserna 1871. Skyggheten för det »preussiska systemets» obehag hade nämligen åtminstone i militärkretsar börjat gifva vika för åsikten om dess praktiska duglighet. De flesta hade helt och hållet förlorat tron på, att en stående armé, byggd på kung Carls grundsats »litet men godt», kunde fylla hvad landets försvar kräfde emot en anfallande fiende. Den allmänna värneplikten hade allt mer och mer blifvit dagens lösen; förslaget om ett försvar, grundadt på »stam, innefattande befäl och trupp samt beväring», erhöll den lilla, men väsentliga förändringen, att svenska armén skall bestå af stam, innefattande befäl och underbefäl, samt värnepliktige såsom trupp.» Indelningsvärket blef af dessa de nyare idéernas anhängare inordnadt bland »föråldrade institutioner», och slutklämmen