KUNG CARLS UTTALANDE OM DEN ALLMÄNNA VÄRNEPLIKTEN. 277 på det hela var: ingen värnepliktens utsträckning, utom för så vidt indelningsvärket upphäfves.» Det är ej osannolikt, att just detta till och med hos honom själf väckte tvifvel om det tidsenliga uti hans älsklingsidé. En antydan härom ligger i ett halft vemodigt, halft humoristiskt yttrande, han några månader före sin död fällde till den ifrige värnepliktsvännen, friherre Hugo Raab: »Det kan ju hända, att ni har rätt; men ni få vänta tills Jag är död, ty i min lifstid blir det inte af, så sant jag heter Calle Wallin 1.» Värdigt och vackert har han äfven ytttat i en af sina skrifter, sedan han framlagt sin egen öfvertygelse i försvarssaken: »Denna är min militära uppfattning; men man får ej vara så ensidig, att man förglömmer och åsidosätter den allmänna meningen inom ett land. När således ovillkorlig värneplikt, hvilken utan tvifvel äger flera politiska fördelar, allmänt önskas, så bör en militär ej motsätta sig densamma, utan söka så vidt ske kan få de sanna militära grundsatserna tillämpade å och bragta i möjlig öfverensstämmelse med tidsandans fordringar.» Med den urtima riksdagen var emellertid under kung Carls regering sista försöket gjordt att förmå folkrepresentanterna att ordna och stärka landets försvar. Vi vilja ej här fälla något omdöme om de stridande partierna, hvarken om dem, som förfäktade eller motsatte sig försvarssaken. Dock skulle man vid betraktande af de tjugo sista årens politiska historia kunna säga, att om också försvars- och grundskattebördans fastläsande vid visst slags jord är en historiskt förklarlig sak, den icke desto mindre visat sig vara en politisk farlig sak. Men att nu, då dessa års strid om försvarssakens ordnande 1 I Johan Jolins bekanta lilla lustspel »En komedi» förekommer en stockholmstyp, »Calle Wallin», hvilken för några årtionden sedan med rätt eller orätt ansågs i ett och annat stycke karrikera kung Carl. Denne fann sig road af skämtet och brukade allt emellanat kalla sig själf vid detta namn.