280 JOHN ERICSSON OM SVERGES SJÖFÖRSVAR. mera, som vi på grund af Carl XV:s nyss nämda uppfattning af saken hafva anledning tro, att dessa rönte hans sympati. Det var som bekant genom kommendör Axel Adlersparro —vid dennes besök i New-York som fregatten Eugenies chef under det då pågående amerikanska inbördeskriget — som John Ericsson efter mer än 30 års frånvaro från hemlandet andligen så att säga fastare återknöts med detta. Och från denna tid var han outtröttlig i att uttänka planer för Sverges kustförsvar. På mångfaldigt sätt visade han sitt lefvande intresse för det gamla fosterlandet, hvilket han kostnadsfritt gaf ritningar till alla sina uppfinningar och dessutom skänkte tvänne dyrbara kanoner till bestyckning å den första svenska monitoren. Det var därför med full rätt, som 1867 års riksdag på initiativ af publicisten och författaren C. F. Ridderstad aflät en tacksamhetsskrifvelse till den visserligen fjärran bosatte, men i sina tankar Sverge alltid närboende store uppfinnaren. I bref 1862 till Adlersparre skrifver han angående sin uppfattning af det »mekaniska försvaret»: »— — Vårt fosterland är ju det järnrikaste uti hela Europa, vår mekaniska färdighet öfverträffas ej af något annat land, och våra svenska gossar äga just de egenskaper — käckhet, godt förstånd och ihärdighet — som passa för besättning på kanonbåtar af det nya systemet. Med sådana fördelar blifver det vårt eget fel, om vi icke oförtöfvadt blifva i stånd att möta anfall på våra kuster — —». På 1860-talet voro, som förut är sagdt, dessa hans tankar på väg att segra i den svenska regeringen, aksepterade, som de voro, både af kung Carl och hans sjöminister. Efter Carl XV:s död ändrades förhållandena, och sjöförsvaret leddes i en annan riksning. Grefve Platen var den förste af kung Carls ministrar, som under den nye konungens regering lämnade sin plats vid rådsbordet.