288 YTTERLIGARE NÅGRA ORD OM CARL XV:S MILITÄRA SKIFTER. om det allvarliga i hans yrke, och då fortplantas inom regementet denna anda, som sporrar hvarje man i ledet till nya bedrifter, när det hotade fosterlandet kallar honom till strid.» »Soldaten», säger han på ett annat ställe, »bör aldrig tillåtas vara ljum för de upphöjda tänkesätt, alstrade af fosterlandskärlek, hvilka äro och förblifva fröet till all själfvillig ansträngning.» Kung Carl, för hvilken ordet »fosterland» innebar så mycket, visste nogsamt, att man ej kan kommendera soldaten att hysa »upphöjda tänkesätt», såsom man gifver honom en vanlig order. Det är snarast ett gif akt han med detta uttryck säger till sina officerare, på det desse må hafva vaken blick för det, som i en historisk undervisning kan tända eller klargöra denna fosterlandskärlek. I dessa sina militära skrifter talar han ej som konung, ej som arméens högste befälhafvare; hans ton är anspråkslös och flärdfri, och han är i hela sin tankegång uteslutande en svensk man, med höga tankar om sitt folk — ej sina »undersåter», utan sina »landsmän», såsom han gärna uttrycker sig. Hans militära åsikter uppbäras framför allt af den glödande önskan, att landet, om dess ära trädes för nära, om nationens sanna väl kräfver härens uppträdande, må vara redo, och »svensken utan braskande ord må kunna säga: jag är beredd till handling.» Han tänker högt om detta sitt svenska folk och tror, att det skall uppträda såsom »svenskt» — det vackraste hedersnamn han vet — om och när farans stund kommer och fäderneslandet kräfver ett värksamt försvar; och han tror sitt folk om ännu mera: han tror det äga tillräckliga insikter, tillräckligt uppoffrande kärlek till sitt land för att ej blott strida för detsamma i det ögonblick det är i värklig nöd, utan också genom stärkt försvarsväsen i tid göra allt för att förekomma möjliga olyckor. »Jag är viss på», utbrister han, »att nationen, med skäl stolt öfver sina bragdrika minnen, ännu har nog frihetskänsla att vilja uppoffra hvad nödigt är, på det att en fosterländsk härsmakt må fortfarande äga bestånd, så rustad och så öfvad, att den med heder kan häfda svenska namnet.»