206 CARL XV, EN KÖNSTITUTIONELL KONUNG. — — Sådant var ock Carl XV:s lynne och hans uppfattning af sin konungsliga ställning, att, om en allvarlig gensaga mot hans åsikter — — — gjorts, så skulle han helt säkert visst icke hafva begagnat sin beslutanderätt gent emot statsrådets bestämda protest.» ; Vi anföra dessa Marcellus’ yttranden så mycket hällre, som de ytterligare bekräfta det omdöme, vi i detta hänseende fällt om Carl XV. Med Carl XV började i viss mån ett nytt tidsskede, yttrar Marcellus vidare; den konselj, med hvilken han redan från början omgaf sig, motsatte sig med bestämdhet och kraft den åsikt, som i regeringsformens bestämmelse om rätt för konungen att »allena styra riket» vill se legaliseradt ett personellt regemente. OÖch efter denna konseljens mening styrde Carl XV sitt land. ehuru vi redan på annat ställe (sid. 89, 90) sökt visa, att kung Carl sällan sökte genomdrifva sin vilja emot sina lagliga rådgifvares uttalanden, kunna vi ej underlåta anföra ännu ett drag, som belyser detta värt påstående. Den 6 aung. 1859 anmälde d. v. civilministern, statsrådet Almqvist, för den unge nyblifne konungen i konseljen ett af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Västernorrlands län upprättadt förslag till återbesättande af den ledigvarande landträntmästartjänsten i länet, hvarvid han såäsom anmärkningsvärdt framhöll, att den, som innehade tredje rummet på förslaget och vore den minst meriterade af de tre, likväl erhållit Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes förord. Konungen tillkännagaf då, att det just vore denne, som han ämnade utnämna till tjänsten. Men detta vore en stor orättvisa, menade civilministern, enär ifrågavarande person vore de båda andra ojämförligt underlägsen i både förtjänster och lefnadsår. Konungen förklarnule sig känna honom personligen och sade sig veta honom vara en i allo duglig och till den ifrågavarande platsen lämplig man, hvaremot han icke hade annan kännedom om de andre, än hvad ur handlingarna i målet nu blifvit meddeladt. Civilministern vidhöll allvarligt sin åsikt och understöddes af de öfriga statsråden. Efter en lång diskussion, hvarunder konungen å sin sida lifligt fasthöll sin uttalade föresats, afslutade han till sist ärendet med det tillkännagifvande, utt om statsrådet ansåge hans vilja här vid lag innebära en sådan orättvisa, som framhåället blifvit, han afstode från sin önskan och till tjänsten utnämnde den person, som civilministern funnit vara den mest förtjänte.