CARL XV, EN KONSTITUTIONELL KONUNG. 295 med dylika förebråelser för allenastyrandets tendenser, det är grymt orättvist. Friherre Gripenstedt borde bättre än någon annan veta, om det var privatrådgifvare och personliga gunstlingar eller det lagliga statsrådet, som till sist tog konungens töra och bestämde hans beslut i de två mest maktpåliggande frågor, som under Carl XV:s regering stodo på dagordningen, nämligen danska frågan och frågan om representationsförändringen. Ja, man såg ju konungen mot sina käraste önskningar, af konstitutionella hänsyn ännu så sent som 1870 böja sig för den föredragandes bestämdt uttalade åsikt i en sådan sak som tillsättande af postmästare i Västerås!. Ingen svensk regent förut hade regerat mer konstitutionellt än Carl XV. — — — 1 Om denna märkliga schism emellan den regerande konungen och hans d. v. finansminister, friherre af Ugglas, förhöll det sig på följande sätt: Friherre af Ugglas, som redan 1868 begärt sitt afsked från finansportföljen, men då, enligt konungens uttryckliga önskan, återtagit sin afskedsansökan och således, enligt Marcellus, »icke visat någon egentlig större fasthet emot riksdagen», intog däremot en mycket bestämd hållning mot konungen, såväl med hänsyn till önskade framställningar till riksdagen som till en del befordringsfrågor — sålunda äfven vid ofvannämnda befordran inom postvärket. Ännu fortlefde det gamla orättvisa bruket att gifva äldre officerare, som besutte någon duglighet, men på den militära banan ej kunde komma längre, »soulagement» på annat håll: inom postvärket, tullen, telegrafen, m. m. — Då konungen äfven nu ville låta gammal sed gälla och till postmästare i Västerås utnämna sin forne »kavaljer» och ungdomsvän, Gabriel Eketrä, motsatte finansministern sig detta och fordrade bestämdt, att denna indräktiga plats skulle lämnas till en förtjänt postman. Ett par dagar innan finansministern afgick, mötte han konungen, som tog honom under armen och i kort ton frågade honom: »Nekar du värkligen att underskrifva Eketräs utnämning?» »Ja, E. M» »Nå, då skall jag i stället underskrifva ditt afsked», svarade kung Carl harmset. Detta afsked medförde dock ingalunda att Eketrä erhöll ifrågavarande syssla. Man måste dock betänka, innan man med anledning af hela denna historia alltför starkt klandrar Carl XV, att detta var ett ensamtstående fall under hans regering, föranledt dels däraf, att han just handlade enligt gammal häfd och ej ännu hade satt sig in uti och därför ej häller insett rättvisan af den principfråga, för hvilken hans minister stred, dels däraf, att den person det gällde var hans gamle vän, som han personligen höll mycket af. Och