302 SSVERGES ANFÖRARSKAP I NORDEN.» Skulle med en trogen skara Uti strid för riket gå. Blanka hjälmen kändes re’n Mina mörka lockar trycka, Ögat strålade af lycka — Ack, nu är det längese’n. Det är en suck af uppriktigt vemod vi höra i denna sista strof. Men vid tiden för italienska kriget trodde han själf fullt och fast på en krigisk uppgift, och Victor Emanuels kamp för Ialiens enhet berörde säkert lifligt de skandinaviska planer och förhoppningar om »Sverges anförarskap i Norden», han hyste, och genom hvilka han blef en varm meningsfrände till det skandinaviskt sinnade liberala partiet både i Sverge, Norge och Danmark!. * * * 1 Äfven här vid lag byttes i Sverge skarpa hugg mellan »junkerpartiet» och de liberala. Den konservativa prässen yttrade sin förvåning öfver, huru man t. ex. kunde sätta italienska och norska frågan i samma förhållande: »Hur kan den, som intresserar sig för Italiens enhet, känna annat än ovilja öfver de norska sträfvandena, som afse splittring och isolering?? Härpå svarades, att så fort ett fritt Norges fria grundlag fäått tillräckligt kraftigt visa, att ett folk kan ha en »god styrelse och lugnt utveckla sig utan hvarje tecken till politiskt junkerdöme och prelatvälde», med ett ord, när reformfrågan segrat i Sverge, då vore ett stort steg i enhetsvänlig riktning taget. Vidare: orsaken därtill, att mellersta Italiens stater så enigt slutit sig till Sardinien, vore helt enkelt den, att Sardiniens regering och folk uppriktigt och oåterkalleligt beträdt den politiska frihetens och framåtskridandets bana, att det ohjälpligt brutit med »detta prästvälde, som utgjort Italiens nesa och förbannelses, att det konstitutionella och parlamentariska systemet där blifvit så rotfästadt, att det ej mera kunde rubbas, och därför att under dess hägn nationalandan med hvarje dag lyfte slg. — Hos mellersta Italiens folk skulle ej funnits någon lust att införlifvas med Sardinien före detta lands pånyttfödelse. Det funnes en viss analogi i ställningen mellan Sardinien och Sverge. »Men för att Sverge skall kunna spela Sardiniens roll i Norden, fordras politisk pånyttfödelse i vårt land. — — Reser sig Sverge ur detta politiska förnedringstillstånd, afskuddar det beslutsamt junker- och prelatväldet — — så skall den domning, som en tid uppenbarat sig inom sär- skilda områden af vårt nationella lif, försvinna; nationalandan skall höja sig med större kraft än någonsin sedan den tid, då Sverge spelade sin stora roll i världshistorien, och Sverges anförarskap i Norden skall då vara lika gifvet som Sardiniens är det i Italien — — och Nordens enhet byggas på den