EN JÄMFÖRELSE MELLAN CARL XV OCH HENRIC IV. 303 Det gifves i världshistorien trenne regenter, hvilka i många väsentliga fall hafva mycken inbördes likhet, och hvilka för sina folk stå i en särskild strålande dager. Det är Henric IV af Frankrike, Victor Emanuel och Carl XV. Liksom den förste genom fältherre- och statsmannaförmåga lade grunden till Frankrikes senare storhet, och liksom Victor Emanuel under sin spira såg ett starkt, enadt Italien gå fram till kraftigare utveckling än någonsin, så var ock kung Carls regeringstid, särskildt under de första sex åren, en lysande tid uti vår historia, detta ej blott genom den entusiasmens glöd i vårt folk, som tändes genom de nyss berörda yttre storpolitiska hvälfningarne i Europa, utan än mer genom det inre frigörelsearbete, som då värkställdes af kung och folk gemen- samt och hvilket vi i ett föregående kapitel behandlat. »Le bon Henri», Voltaires och Frankrikes hjälte, så älskad af sitt folk, så krigisk i sitt lynne, så ridderlig, vänfast, hjärtlig och gladlynt, så deltagande för lidandet och nöden och med allt detta så klandervärdt lättsinnig — är han ej nästan som en tvillingbroder till Sverges siste kung Carl! Detta är förklarligt nog för öfrigt, då samma béearnska blod rullade i bådas ådror; det är också just de för béarnesaren betecknande egenskaperna !1, som utgöra det gemensamma hos dem, ehuru utvecklingen af dessa delvis blef så helt olika; den äfventyrslusta, som utmärker detta folk, fick hos Henri quatre luft i de troskrig, som under hans upprörda tid härjade Frankrike, medan kung Carl, som i rikt mått erhållit sin farfars ungdomslynne i arf, aldrig kom i tillfälle att följa sin brinnande håg att till hjälp för de undertryckta folken på slagfältet utveckla sina militära egenskaper och vinna krigisk ära. säkraste af alla politiska grundvalar: värklig folkfrihet» — — Man ser, att intressena voro komplicerade och gingo in i hvarandra — alla dock, såsom vi förut påpekat, ytterst samlande sig uti en punkt: representationsfrågan. 1 Karaktäristisk för béarnesaren i allmänhet är följande strof, mycket känd i Frankrike och äsyftande Henric IV: »Ce diable à quatre Eut le triple talent De boire, de battre Et d’étre un vert galant.»