KOMMENTARTER TILL KUNG CARLS FRANSKA RESA. 323 mot ansikte med Carl XV, som afgjordt är emot dessa planer och som gått i borgen för Danmarks integritet.» Flera tyska tidningars korrespondenter visste att med säkerhet berätta, att statshemligheter af yttersta vikt varit å bane och planer af den mest omfattande vidd blifvit uppgjorda för ordnandet af de nordiska rikenas yttre förhållanden. Äfven i Sverge tog man för afgjordt, att ett fast och förtroendefullt närmande till västmakterna uppstått!, och att de skandinaviska länderna skulle komma att intaga en ställning, som skulle förläna dem mera båda inflytande och oberoende. Man var äfven förvissad om, att samtalen mellan kung Carl och Napoleon framför allt berört dynastiska syften. Norska Morgenbladet tilltrodde sig till och med att ur ett »bref från Paris» den 22 juli upprepa, att »konung Carl på hemvägen begifver sig till Glücksborg för att besöka Fredrik VII, hvilken är öfverens med de förenade rikenas konung om resans ändamål och som aldrig har gynnat prins Christian af Danmark.» Detta omtalade och tillämnade besök blef dock aldrig af 2. Napoleons hållning, då de danska stridigheterna utbröto, öppnade visserligen kung Carls ögon för hans opålitlighet och gjorde ett afbräck i den stora beundran, han hyste för honom. Detta framskymtar uti den lilla militärskrift, han utgaf 1865, i hvilken han, beklagande Danmarks öde, klandrar de makter, som i denna sak sveko sin uppgift. Och ännu uttryck- 1 Kung Carl gjorde, som bekant, efter sitt vistande i Paris äfven ett besök i England, där han blef synnerligt uppmärksamt emottagen af drottning Victoria, som utanför ön Wight själf mötte honom ombord å sin ångkorvett »Victoria and Albert». 2 Huru föga man inom de liberala kretsarne i Sverge trodde på den rättframme kung Carls diplomatiska skicklighet gent emot en Napoleons slughet, framgår bland annat af Blanches gyckel öfver våra kungliga i Paris»: — — — »det är något som måste bekymra oss liksom alla andra trogna undersåtar. Tänk oss till att börja med våra kungliga, med deras okonstlade och ogenerade sätt att vara och uttrycka sig — — — tillsammans med ’sfinxen i Frankrike’, som sällan eller aldrig öppnar sin mun, som tiger och blundar, men som dock lyssnar med öron, för hvilka intet går förloradt. Tänk oss detta och säg, om vi ej ha anledning till oro!»