360 CARL XV OCH POLEN. Demontowicz, som af sin sjukdom var hindrad att själf vidtaga någon åtgärd i saken, telegraferade i sin tur från Södertelge d. 16/6 till en kungen närstående person i Stockholm: Bewirket Aufnahme Wisby, denn achttägige Erholung nothwendig. Nachher sende ich England. Bitte schnelle Drathantwort. Demontowicz. Ofvan antydda person begaf sig genast till kung Carl, hvilken lät tillkalla grefve Manderström, och derefter utfärdades på konungens önskan befallning till myndigheterna på Gotland att låta — om också endast på kort tid — den utmattade expeditionen landstiga, hvila och proviantera. Detta var helt enkelt ett drag af mänsklighet, som kung Carl utan tvifvel skulle hafva visat mot hvilka olyckliga flyktingar som hälst. Kung Carl skulle dock säkerligen hälst hafva sett, att expeditionen från början blifvit vänligt emottagen, så att detta kunnat bli anledningen till en krigsförklaring. Han brann af lust därefter, och hans orubbliga öfvertygelse var, att ett krig skulle värka uppryckande och väckande på svenska folket, synnerligast hvad försvarsfrågan beträffade. Rykten om Sverges ingripande cirkulerade i den utländska prässen; så lästes t. ex. i Hamburger Börsenhalle, att från Stockholm storartade vapensändningar afgått för den polska insurrektionens räkning: 12,000 gevär, 6,000 »miniebössor», 50 kanoner, hvilket allt skulle utskeppas på någon punkt af Östersjökusten och insmugglas till krigsskådeplatsen, och Kölnische Zeitung uppgaf, att kung Carl skulle hafva lofvat att hålla 100,000(!) man stridsfärdiga, så fort en fransk eskader seglade in genom Öresund. Det dröjde ej länge, innan andra rykten började tala om, att det genom alla de svenska demonstrationerna uppretade Ryssland nu riktade sina rustningar emot Sverge och att ryska regeringen skulle hafva affordrat den svenska förklaringar. På detta svarade Göteborgs Handelstidning med en varm artikel för Polen, däri det till slut heter: »Hvilka åtgärder från svensk sida skulle denna fordran