364 I KUNGENS BIBLIOTEK.» Kring väggarne stå de mörka, De bonade skåp af ek. Så fridlyst det är, så stilla I kungens bibliotek. Då hörs det sucka å nyo, Jag lyssnar andlöst stum. Den sucken ljöd som en klagan — Den kom från kungens rum! Nu hvilar Svea konung Uti sin stolta borg. Han drömmer, men den drömmen Gör honom stor en sorg. Det är kung Carl den unge, Som styr för folk och land. Hans hjärta ständigt täres Af en så underlig brand. Om dagen uti hans gärning Den följer honom tro’, Om natten uti hans drömmar Den ger honom ingen ro. Emil von Qvanten. Efter porträtt från 1860-talet. * * *