CARL XII:S-STATYN. 365 I närmaste sammanhang med allt detta står — såsom vi förut påpekat — det fortsatta ifriga sträfvandet att få till stånd en Carl XII:s staty i Stockholm, i hvilket all den harm, man kände öfver zarväldet, liksom gaf sig luft. Och i uppfattningen af den symboliska betydelse, denna stod ägde, enades nästan alla skilda meningar, vare sig man hade sitt hufvudsakliga intresse riktadt på Polen, Finland eller skandinavismen. »Carl XII:s-komitéer» bildades i alla landsorter. Den grundplåt af 1100 rdr, som vid Pultava-fästen insamlats, växte genom alla de öfver landet strödda subskriptionslistorna, så att summan redan 1864 var 50,000 rdr. Landsmän af alla stånd, yrken och lefnadsvillkor bidrogo därtill; till och med svenskar, som voro bosatta i främmande länder, skyndade att genom insända bidrag vara med om ärebevisningen åt den svenske »nationalhjälten»; så t. ex. sände John Ericson från Amerika 1000 rdr till Carl XII:s-statyn, andra exempel att förtiga. Det var således ej själfva staten, utan folket, som reste denna, och däraf fick handlingen också sin säregna betydelse. Det är betecknande nog, att redan under 1855 års stora krig minnet af Carl XII började vakna till lif. Och det var kronprins Carl, som främst af alla då arbetade för resandet af ett monument till denne konung. Han utfärdade nämligen, i eget namn och såsom öfverste för Svea lifgarde, den 30 november 1855 en inbjudning till svenska arméns officerskårer att insamla medel till uppresandet af ett minnesmärke på det ställe i Norge, där Carl XII »uppgaf sin stora anda». Högt uppe på den trädbevuxna plats utanför Fredrikstens fästning, där fordom löpgrafven framför fortet Gyldenlöwe fanns och där nu vänlig blå veronica om somrarna rikligt höljer marken, aftäcktes den 29 augusti 1860 Carl XII:smonumentet vid Fredrikshald i kung Carls närvaro. I sitt tal yttrade denne bland annat: »— — Gudsfruktan, hjältemod, rättrådighet, själfförsakelse — se där de konungsliga dygder, hvilka prydde Carl XII, hvilka gjort hans minne