ORO VID CARL XII:S-STODENS AFTÄCKANDE. 367 Dock var det den af enskild person, med öfverståthållarämbetets och stadsfullmäktiges bifall uppförda s. k. norra läktaren, som mera än »Fäderneslandets» insinuation gaf anledningen till den uppståndelse och de oroligheter, hvilka föregingo Carl XII:s-stodens aftäckande. »Komitén för Carl XII:s-stoden» hade nämligen låtit uppföra tvänne läktare, en å östra och en å västra sidan af den plats i Kungsträdgården, i hvars midt stoden var rest; en allmän önskan var, att den norra och södra sidan af fästplatsen skulle förbli öppen. När därför förstnämda läktare det oaktadt uppfördes, blef också missnöjet ganska allmänt, enär den ansågs komma att bortskymma all utsikt för själfva massan af folket, som därigenom beröfvades tillfället att kostnadsfritt öfvervara fästen. Oron blef så stor, att gatuuppträden följde, trupper höggo in — enligt den samtida prässen — brutalt och oklokt, trakasserande fredliga vandrare, både män och kvinnor. Harmen växte. Man jämförde »Carl XII:s bussar» med »Carl XV:s» och utropade med hänsyftning till det uttryck, man mer än en gång finner tillagdt Carl XV såsom ung: »la conséquence» af: »jag gör en konst i opinionen», blir alltid »sabrez la canaille!» Detta senare uttryck af 1868 års präss tillskrifves dock orätt man, enär det ej fälldes af Carl XV utan af Carl XIV. Under allt detta var kung Carl både harmsen och nedstämd. Att låta skrämma sig till eller från något som hälst låg fjärran från hans natur. Det vittnar sålunda om en mycket stor kortsynthet hos Blanche, då han vid den audiens, han kort före fästdagen sökte och erhöll hos kung Carl i akt och mening att förmå honom gifva befallning om läktarns borttagande, tillät sig den nästan oerhörda djärfheten att i ett högeligen förfluget yttrande hota konungen med, att om läktaren ej försvunne, skulle själfva tronen sväfva i fara. Det var på denna hotelse kung Carl, med rätta uppbragt, svarade: »Därmed skrämmer du mig icke; eller tror du ej, att jag skulle finna mig mycket bättre som privatman på Ulriksdal, än jag finner mig här i Stockholms slott!» Rätt hade konung Carl XV bedömt sig själf, då han i