366 CARL XILS-STATYN. heligt för svenska folket samt äradt äfven af dem, mot hvilka det nordiska läjonet riktade sin fruktansvärda styrka — —l1». I arbetet för Carl XII:s-stodens åstadkommande i Stockholm deltog däremot kung Carl ej personligen på något ledande sätt; omsorgen härom hvilade förnämligast uti den s. k. »Carl XII:skomiténs» händer; denna bestod af Blanche, Sohlman, v. Qvanten, Nordström, Lindström, prof. Selander m. fl. och hade till ordförande f. d. öfverståthållaren, baron Sprengtporten. Men säkert är, att kungen med intresse följde företagets utveckling allt från dess första början, genom alla de strider, som de af konstnärerna framlagda många olika modellförslagen föranledde?2, ända till dess statyn stod färdig att aftäckas och dagen härför med dess obehag och oro inbröt. Carl XV:s sinnelag, tycker man, borde hafva varit så väl kändt af hans folk, att den enfaldiga antydan i »Fäderneslandet», att kung Carls ifver för Carl XII:s-stoden ägde sin grund uti hans önskan att med denna förhärliga enväldet, ej skulle kunnat få den ringaste makt öfver sinnena. Dessutom voro ju endast tre år gångna efter reformsegern, genom hvilken kung Carl minst af allt ådagalagt någon hig för allenastyrande. 1 »Dessa ord», yttrade Blanche, »äro värdiga en konungs mun och äfven värdiga att af konungar behjärtas och efterlefvas.» 2 Ej mindre än sju modeller till Carl XII:s stod voro 1866 utställda till täflan: en af professor Molin, två af professor Qvarnström, tre af herr Söderman och en af herr Lenngren. Af dessa vann, som bekant, Molins priset. Qvarnströms modell var för öfrigt utom Molins den enda, som. visade kungen lugn, med ena handen stödjande sig mot en kanon, med den andra omfattande värjan; Söderman lät däremot sin Carl XII rusa framåt, med djärft, befallande min och värjan i högsta hugg. Riktigt anmärkte också den dåtida kritiken, att den rätta uppfattningen af Carl XII kräfver en lugn, på en gång värdig och kraftfull hållning och att hvarje uttryck af af rörelse, yttre eller inre, strider emot plastikens väsen. »En genom århundraden varande själsspänning uttryckt i dragen blir förr eller senare grimas, en stark kroppsansträngning blir gymnastik, voltige eller hvad man vill, men aldrig en plastiskt skön företeelse» Molins lugna och kraftfulla värk uppfyllde alla plastikens fordringar. Blanche hade dock redan 1863 ifrigt påyrkat, att stoden »borde bära karaktären af full aktivitet — — borde uttrycka den djärfvaste, den lifligaste handling, ett trotsigt framåt, ett en- samt själf, alltid först och med värjan i hand — —».