372 CARL XII OCH CARL XV, TYPER AF SVENSKHET. af allt hvad vi älska från fädrens dagar»; och Aftonbladet yttrade; »framför allt ägde han den egenskapen att vara äkta soensk, mera svensk, än någon konung varit sedan 150 år. Folket igenkände i honom sitt eget nationella skaplynne, det såg i honom kött af sitt kött, ben af sitt ben» o. s. v. Vi behöfva ej anföra flera exempel. Och dock tycker man, att dessa båda monarkers karaktärer äro hvarandra så olika, att de ingalunda skulle kunna ställas under en och samma rubrik: den personifierade svenskheten. Icke desto mindre kunna de det likväl, ty det, som icke minst gör dem båda till svenskhetens målsmän, är den antiryskhet, hvari de mötas. . Liksom Gustaf Adolf under den stora tvekampen mellan germaners och romaners anda och åskådning förde de förres sak till seger, så blef Carl XII såsom höfding för ett nordgermanskt folk den farligaste motståndare, som den hotande och framryckande slavstaten mött på sin väg till åtrådd storhet. Detta tyckes ock instinktmässigt hafva ledt ryssarne att fira särskildt Pultavasegern såsom sin främsta nationaltriumf. Och då det var just i Carl XV:s dagar Ryssland så starkt markerade detta, väcktes härigenom, som vi visat, hos svenske konungen och hans folk gamla karolinska känslor till nytt lif. Det är således i denna antiryskhet dessa båda konungars svenskhet sammanfaller; det var denna, som reste både monumentet vid Fredrikshall och statyn i Stockholm — tvänne tydligt talande minnesmärken, som icke voro omotiverade i en tid, då Ryssland dessutom undertryckte ett frihetstörstande Polen och tillät Preussen att stycka Danmark. Hvem vet, om ej denna art af svenskhet i en snar framtid ånyo kan komma att väckas, kan komma att få nytt lif — på Norrbottens mark? 1 så fall skola kanske Carl XII och Carl XV åter stå upp såsom typer af en och samma svenskhet.