SKANDINAVISMEN. 373 10. i hafva i det föregående velat visa, i huru hög grad / Carl XV kände och tänkte som en svensk man. Men detta hindrade honom ej att äfven känna och tänka som, för att tala denna tidens språk, en äkta skandinav. Huru nära skandinavismen var förbunden med alla de politiska sympatier och antipatier, vi nyss skildrat, är redan *rantydt. Dess syfte var för Sverge och Danmark på samma gång skildt och gemensamt; det afsåg gemensamt försvar, men mot olika fiender. Skandinavismens hemliga drifkraft var den hos dess hufvudledare allt mera vaknande tanken på nödvändigheten af att de trenne nationerna skulle förena sig till »en konstant motvikt mot Rysslands och de ryskt sinnade dynastiernas angrepp på frihetens och folkväldets idéer»1. Att Ryssland betraktade denna skandinaviska rörelse med misstroende, är väl bekant och äfven helt naturligt, ty ett förenadt Norden skulle för detta land kunna blifva en farlig och aktningsbjudande motståndare. Med skandinavismen följde sålunda nödvändigtvis en antirysk tankegång, parad med liflig medkänsla för folkens enhetssträfvanden. Och just genom sin varma skandinavism tog kung Carl det steg fullt ut, som helt skilde honom från hans farfars rysspolitik. Carl Johan, som var främmande för sitt nya folks nationella åskådning och därför ej kunde dela dettas känslor med 1 Örvar Odd i en artikel i »Liten lefver än» den 11 aug. 1843.