1860-TALETS SKANDINAVISM. 381 »Jeg er i dette Öieblik forsamlet med Dine svenske og norske Undersaatter ved Gildet, som jeg giver dem i min Have. Vi ere tusinde i Tallet, som velsigne Dig! Din Broder og Ven Frederik.» Och svaret från kung Carl låter ej vänta på sig: »Jag tackar dig hjärtligen å egna som å mina förenade folks vägnar för den gästvänlighet och välvilja, du visar ungdomen från Norden! Din tillgifne broder Carl.» Säkert hade aldrig förut dessa båda konungars byster och bilder tronat så ofta tillsammans sida vid sida som under detta år; ty ingen fästlig sammankomst kunde äga rum, utan att Nordens båda uppburna monarker åtminstone på detta sätt skulle vara med. Och aldrig, hvarken förr eller senare, har väl i Sverge den sång, hvarmed kung Carl hälst och företrädesvis hyllades, ljudit med sådan kraft. Det var ej det sedvanliga »bevare Gud vår kung», som ljöd från ungdomens läppar; det var en mera så att säga personlig hyllning den hembar honom, då från dess led skallade: »Kung Carl, den unge hjälte». Och äfven detta var ett uttryck af att Sverges ungdom, i sina högtidsstunder representerande Sverges folk, kände, att dess kung var lika svensk som den själf, eldad af samma idéer, önskningar och förhoppningar. Och därför kunde den sju år senare, då dessa förhoppningar blifvit krossade och den framtidsstolta tanken om Nordens politiska enhet visat sig för tillfället outförbar, dock med samma varma hjärtelag hälsa den konung, som den visste vara den man i Norden, hvilken djupast drabbats häraf, i det han för dessa ouppfyllda skandinaviska drömmar led en aldrig helad sorg. I Göteborg, där kung Carl vid konstnärsmötet 1869 kanske för sista gången i sitt lif njöt en ogrumlad glädje, uppvaktades han nämligen af de på väg till Christiania stadde danske och svenske studenterna, och, sin vana trogen, trädde han ut i deras ring, i det han hälsades med Plougs ord: