2354 CARL XV OCH SKANPISAVISMES. hvad som hela tiden legat under dess politik, fanns det ej nägot falskt eller ordläst däruti. au kung Carl på sin regerings tillskyndan drog sig ulltaka Han hade aldrig förbundit sig att erkänna denna helstat, hvilken enligt de danske skandinavernas egen uuryckliga förklaring »alls ej läte förena sig med någon skandinavisk förbindelse». Innan vi vidare omnämna Carl XV:s personliga förhällande till Fredrik VII, vilja vi därför förutskicka den anmärkningen, att de, som stämpla kung Carls varmt skandinaviska yttranden såsom stora ord och tomma fraser. begä en orättvisa. Ty hans politik i detta stycke misslyckades och strandade i sista hand på den klippa, Danmark själf med »helstaten» utslungade i den skandinaviska strömfåran. Man har utan tvifvel fast grundad rätt att påstå, det Carl XV i denna sin skandinavpolitik såg en sin lifssak. Och förvisso dolde sig lika litet i detta fall som i andra någon falskhet eller dubbelhet bakom hans ord. — Bekantskapen mellan Carl XV och Fredrik VII grundlades redan 1846, då prins Carl återvändt från den resa i Tyskland, hvarunder han sammanträffat med den preussiska prinsessa Marie Louise Anna, prins Carls af Preussen dotter, hvilken var ämnad till hans gemål, men som dock ej föll honom i smaken. — Till detta återkomma vi längre fram. — Efter hemkomsten var han sina föräldrar följaktig till Köpenhamn, där den svenska konungafamiljen på ett utsökt sätt blef emottagen; den bodde på Amalienborg, dinerade på Christiansborg, och hvarje timme undfägnades den med nya tidsfördrif, dem Christian VIII själf uttänkt. Det jublades då öfver hela Danmark, att: Glædens Jubeltorden Blev tvende Rigers Tolk, Med Kongerne i Norden Nu favnes Nordens Folk. Det var dock ingalunda under detta skandinaviska jubel, som Nordens båda kronprinsar knöto den vänskap eller rättare — för att tala i kung Carls egen anda — tdet fostbrödralag. som endast döden förmådde upplösa. Ty dåvarande kronprins