386 CARL XV OCH FREDRIK VII. Skandinaviens folk skulle strida gemensamt för Nordens gemensamma sak» — — ——— Vid den närmare bekantskap, som nu knöts mellan kung Fredrik och kronprins Carl, försvann den förres inbillade förtrytelse, och ett synnerligt vänskapligt förhållande inträdde mellan dem. Att hufvudanledningen härtill var just den af dem båda omfattade skandinavismen mera än personliga sympatier, våga vi uttala som vår bestämda öfvertygelse. Ty karaktärsolikheten emellan Carl XV och Fredrik VII var i det hela så stor, att ett dylikt gemensamt lifsintresse var nödvändigt, för att en varaktig vänskap dem emellan skulle kunna uppstå. Vi återkomma äfven härtill något längre fram. Som vicekonung af Norge besökte kronprins Carl 1856 Köpenhamn och sin »käre broder», såsom han gärna kallade kung Fredrik. En svensk memoarförfattare!, särskildt utmärkt för en innerlig afvoghet emot allt, som stöter på skandinavism eller på denna tids unga rörelser i allmänhet, och hvilken på grund häraf ej ens är tillräckligt lojal att förlåta Carl XV hans »tidsenliga» sinnelag, anmärker spetsigt och tvetydigt, att med detta besök ingick skandinavismen »i sitt fylle». Att vänskapen mellan dessa båda furstar förnämligast skulle bestått uti en gemensam böjelse för dryckesgillets fröjder, är för absurdt för att behöfva vederläggas; vi upprepa än en gång vårt nyss gjorda påstående, att det var en gemensam politisk tankegång, som utgjorde det starkaste föreningsbandet dem emellan. Den ganska allmänt gängse uppfattningen af de båda konungarnes inbördes förhållande till hvarandra, såsom varande ett fostbrödralag äfven i dryckjom, är bevisligen icke sann: det var nämligen icke Carl XV, som personligen gaf anledning till de rykten, hvaraf denna föreställning framgått. Såväl svenskar — både förtrogna vänner, underlydande och betjäning — som ej minst danskar, hvilka voro närvarande vid de båda konungarnes möten, hafva nämligen en- 1 Posthumus, »Mina samtida», del. VIII, sid. 70.