KRONPRINS CARL I KÖPENHAMN 1856. 387 stämmigi intygat, att då kung Fredrik, sin oöfvervinneliga vana trogen, tömt sitt glas så flitigt, att han till och med ej kunde reda sig själf, bibehöll kung Carl sin värdighet och hållning fullkomligt oförkränkta. Vi hafva äfven hört danske män opartiskt och varmt vitsorda Carl XV:s grannlagenhet och bemödanden att vid dylika tillfällen söka dölja sin kunglige gästs tillstånd. Vid kronprins Carls nyssnämda besök i Köpenhamn 1856 emottogs han af kung Fredrik på Christiansborgs slott, där han uppvaktades af en deputation från studentkåren, anförd af Carl Ploug, som uttalade de danskes glädje »ved at see Sverrigs förste Sön og Norges förste Mand på Danmarks Grund — — — en Mand, der med Ungdommens rene Ild og Manddommens fulde Kraft omfatter de samme Fölelser og Tanker, som af Sverrigs, Norges och Danmarks Studenter have skabt et stort Broderskab.» Härefter fördes den kunglige gästen ut på balkongen, nedanför hvilken studenterna, med facklor i händerna, sjöngo: Og den gang hid Du vilde gaae, var Dig ju klar den Tanke vorden, at Du drog ikke bort fra Norden, fordi din Vei gik sönderpaae. Og skjöndt Du staar saa langt fra Hjemmet, Du kan ej föle Dig som fremmed, hvor Danmarks Tunge hilser Dig. Medan kung Fredrik från balkongen tackade för den glädje studenterna beredt honom och hans höge gäst, begaf sig prins Carl ned på borggården och talade följande för honom så betecknande ord: »Då konungen med egen röst tackade Eder för den välvilja, som blifvit mig bevisad, skulle jag icke behöfva höja min stämma, om det icke vore ett behof för mitt hjärta att uttrycka min glädje, att I så trofast bevaren de minnen, som I medfört från Fyris land och från Mälarens stränder, där min vagga stod. I Svithiods dalar och bland Norges fjällar ljuder samma eko af eder vänskaps röst — — Den hälsning, jag nu af eder mottager, skall jag bringa till min fader och konung och till edra trofasta vänner, från hvilka jag kommer