408 FREDRIK VH. segra. Utom prins Fredrik fanns det vid denna tid inom det danska konungahuset ingen, som kunnat bli ett »stöd för danskheten.» Om man således, menar sammea författare, äfven officiellt 1 kunnat hindra prins Fredrik från att bestiga tronen, skulle dock alla nationella och liberala element i Danmark hafva samlats omkring honom och inbördes krig och split stått för dörren. Att hafva utgjort en samlande och enande makt inom sitt land, detta torde således hafva varit Fredrik VII:s historiska uppgift. Den ställning, han härigenom intog till sitt folk, kunde naturligtvis endast bidraga att öka Carl XV:s sympati. I likhet med kung Carl ägde han den stora egenskapen, sällsynt hos furstar, att icke anse sig själf för mer än han var, isynnerhet icke bättre än alla andra. Och då han blef konung, glömde han allt gammalt groll och valde sina ministrar ofta bland dem, som uppträdt skarpast emot honom, exempelvis då han ur »Fædrelandets» redaktion kallade Monrad och Orla Lehmann. »I hans konungslighet låg något af husmanskost, som smakade den stora massan och drog denna allt närmare honom», har af en skildrare blifvit sagdt om konung Fredrik. I detta fall var han raka motsatsen till kung Carl, hvars kunglighet aldrig — ej ens då han uppträdde mest enkelt och privat — gaf intryck af borgerlighet. Kung Fredrik skulle mången gång lätt nog kunnat förväxlas med hvilken »jævn» köbenhavnsk kälkborgare som hälst. Kung Carl var och förblef alltid »konungen»; både såsom enskild man, konstnär och diktare präglades han, enligt vår mening, af en helt annan individuell begåfning än sin vän Fredrik. I allt hvad kung Carl säger och gör, i hans glada skämt och snabba repliker, är alltid en viss klang; kung Fredrik däremot kommer en att tänka på den björnsonska i annat sammanhang om honom uttalade strofen: »Det viste sig strax, han var bonde- 1 Härmed åsyftas de skandalösa ryktena om Fredrik VII:s tvifvelaktiga börd, rykten, hvilka från alla håll blifvit fullkomligt vederlagda.