FREDRIK VII. 409 dum på deres Kneb, Forrædernes fineste Klögt slog bom paa hans smule Begreb — — —.» Han ägde endast ett mycket begränsadt kunskapsmått och var blottad på högre intellektuella intressen. Från många håll påstås han ej ens hafva varit »fullt normal», och bevisen härför förefalla endast alltför sorgligt ovedersägliga. En skildrare1 har yttrat, att hans »intellektuella anlag såväl som de moraliska» ej voro de bästa och att de ej fått den »bästa ledning». Denna sista omständighet måste, enligt vår mening, mildra eftervärldens dom, så att icke allt ansvaret lägges på konungen själf. Från aitt första till sitt nionde år var han nämligen anförtrodd åt en »dansk bondepiges», Christiane Regersens, vård. Denna lär dock hafva ägt någon bildning och väckt prinsens håg för danska folkets minnen; hennes inflytande lade också grunden till hans kärlek för »folkets jævne lag». Den fynska allmogen är äfven känd för sitt sinne för fornminnen, och intresset för sådana väcktes hos Fredrik VII redan vid tidigaste år. Sedermera leddes hans uppfostran utan allvar och bestämdhet och under ständig ovilja å hans faders sida. För att stärka hans tidigt slappade närver lät man honom sysselsätta sig med »sjölekar» på Lyngby sjö; detta gjorde honom tidigt sjövan; på samma gång är det ett faktum, att han liksom sin fader saknade personligt mod, då han befann sig på »landejorden». På grund af sin vacklande hälsa — redan i sin barndom ansågs han skrofulös, hvilket hans pussiga osunda utseende äfven vid mognare år tycktes bekräfta2 — var han af sin läkare förbjuden all intellektuell öfveransträngning. Detta gjorde, att han endast sällan deltog i regeringens öfverlägg- 1 Konferensrådet Madvig, »Livserindringer». 2 Det som allt från ungdomen mest försvagade och förstörde honom säger excellensen Rosenörn något oklart i sina »Livserindringer», i hvilka han tager kung Fredriks försoar gent emot de mycket nedsättande beskyllningar konferensrådet Madvig gjort honom i sina memoarer, »var den overförelse i Praxis af, hvad man nu kalder den Strindbergske teori», till hvilken en af hans omgifning påstås hafva förledt honom. Dock anser Rosenörn, att först efter 1832 »prinsens demoralisation utvecklat sig till skandals». Hans sjuklighet ökades sannolikt i ej ringa grad af den dryckenskap, till hvilken han nästan häjdlöst hängaf sig.