FREDRIK VII. 413 iakttog en hållning af mera tyst ogillande: kung Fredrik hade genom sitt grundlagsåtgörande tillräckligt starkt vunnit själfva folket för att binda dess tunga — dock endast till en viss tid, ty under årens lopp har det i Danmark uppstått en hel »Dannerliteratur» af till större delon mycket skandalös art. Förteckningen öfver alla broschyrer i detta ämne skulle kunna bilda en hel katalog för sig. Och Danmarks folk hade otvifvelaktigt också all anledning att häpna öfver sin konungs val af hustru. Utan att ingå i vidare detaljer vilja vi endast nämna, att hennes börd var den lägsta, hennes rykte det sämsta och hennes föregående lif af den art, att man hälst undviker att tala därom. Grof och karlavulen, var hon äfven till det yttre mycket litet tilltalande; hon saknade dock ej en viss begåfning och förstod dels att behärska den slappe Fredrik VII, dels att »roa» honom. Om det sätt, hvarpå detta senare skedde, har mycket blifvit taladt, hvilket med någon sanning äfven synes innebära stora öfverdrifter. Visst är, att hennes inflytande på kungen i flera hänseenden till och med var godt. För att söka afhjälpa de obehag, till hvilka detta morganatiska äktenskap gaf anledning särskildt inom hoflifvet, gafs på utrikesminister Scheeles inrådan åt förbindelsen ett slags officiell karaktär, i det konungen befallde, att hans äktenskap skulle offentliggöras i statskalendern. Han underrättade därefter de furstar, med hvilka han var förenad genom släktskapsband, samt konungen af Sverge-Norge om sin förbindelse med grefvinnan Danner, hvilken i mer än ett hänseende hotade att försätta honom i skef ställning just till det svenska konungahuset. Naturligtvis gaf detta äktenskap, hufvudsakligast genom sin upplösande invärkan på hoflifvet, anledning till en obundenhet, hvilken mycket bidrog att gifva de båda konungarnes 1 Konung Fredrik själf skall ofta till excellensen Rosenörn såsom »grefvinnans» hufvudförtjänst hafva framställt hennes invärkan på honom vid bildandet af »marsministeriet», och en annan högt uppsatt man, finansministern grefve Sponneck, har försäkrat, att landet vore skyldigt henne tacksamhet för det hon »med framgåäng motvärkat kungens anlag att dricka, som han ärft af sin ’oldefar’ Fredrik V».