416 FREDRIK VII. Detta intresse, ehuru gammalt, fick påtagligen en ny lyftning af den skandinaviska rörelsen; det sammanhängde åtminstone på det allra närmaste med denna. Och den konung, som under sin regering själf blef nordiskhetens målsman i Sverge, som diktade gammalnordiska sånger, understödde den gammalnordiska riktningen inom konsten och som så högt älskade att samla genom ålder eller konst märkliga saker, intresserade sig också helt naturligt äfven för speciellt fornnordiska forskningar. Fredrik VII var i sitt samlar- och forskarintresse mera ensidig; han vände sin håg i detta hänseende nästan uteslutande till den rent hedniskt nordiska forntiden. Denna hans lust visade sig redan, då han var barn, men väcktes först riktigt till lif, då han under sitt vistande på Jägerspriis slott 1834 lät i trakten utgräfva omkring 20 ättehögar, hvarvid han gjorde rika fynd, som alla skänktes till oldnordiske museum i Köpenhamn. Under hela sitt lif hyste han sedan förkärlek för dylika företag, hvilkas antal under hans regering var stort 1. Hans speciellt nordiska forskarintresse blef sålunda af mera praktisk betydelse för hans land än kung Carls för Sverge, men hvad honom själf angår, yttrade det sig ofta i synnerligt parodisk form, särskildt då han ville försöka sig på vetenskapliga föredrag inför fackmän. 1859 eller 60 — vi kunna ej bestämdt säga hvilket af dessa år — sände kung Carl sin vän en gammal rostig lansspets, funnen i Närke. Denna gåfva var åtföljd af värser, hvilkas koncept vi återfunnit bland kung Carls efterlämnade papper. 1 Från ett besök i Köpenhamn 1863 meddelar Blanche i Illustrerad Tidning följande betecknande drag af äkta danskhet. Efter att först hafva omtalat den kyla och missaktning, som kommit Fredrik VII till del som prins, fortsätter han: »Huru olika nu, då vi sågo honom intäga i sin hufvudstad efter blott några veckors vistande på Jutland. Det var ett värkligt triumtåg. Sammanpackade folkmassor, så låängt ögat kunde nå, och ett skallande jubel, där hans vagn rullade fram, eskorterad af en ståtlig lifvakt i stål och kyller. Och när han några timmar senare visade sig på slottsaltanen för att tala till »sine Börn», ville hurraropen ej taga någon ända. Det var, som om han kommit från en stor seger öfver tyskarne. Men han kom dock endast från Jylland, där han i en ättehög gräft efter gamla krukor — — —.»