EFTER FREDRIK VI:S DÖD. 419 älskade honom, ty oaktadt det väl såg hans fel, kände det, att hans hjärta varit varmt för land och folk. Danmarks kvinnor lade en guldkrans på hans kista, och Norges främste folkskald diktade: Nu tabte vor Konge en fuldtro Ven! Og Nordens Sag Dybt sænker sin Fane og fölger hen Paa Begravelsens Dag. Men Danmark, men Danmark fik dybeste Smærte, Nu brast deres varmeste, störste Hjærte, Nu brast deres bedste Landefeste, Nu staar der et Skrig over Kongens Död Som fra Mænd i XNöd. * 5 * Oaktadt de båda konungarnes vänskap enligt vår åsikt ej var af så djup art, som man i allmänhet föreställt sig, var dock Fredrik VII:s plötsliga dödsfall för kung Carl personligen smärtsamt . Men det var för honom mera än en väns död, det var förlusten af en politisk vapenbroder, tilsammans med hvilken han lefvat sig in i drömmen om ett stort och enigt Norden. Otvifvelaktigt hägrade det — hvilket vi redan påpekat — såsom ett lifsmål för kung Carl, att, liksom Napoleon ingripit i Italiens kamp mot Österrike, han skulle ingripa i den stundande striden mot den tyska öfvermakten; såsom Viktor Emanuel och Garibaldi kämpat i Sydeuropa, så skulle han i 1 Efter Fredrik VII:s död skänktes hans dyrbara vapenrustning som ett minne åt Carl XV. Den bars af kung Fredrik såsom chef för gardet till häst, men äfven ofta yid större audienser eller fästligheter, då danakungen satt i vänsällt lag och bägaren gjorde sin rund. Han brukade då, klädd i denna lysande rustning, resa sig från högsätet och föreslå skålar för de hedersgäster, som sutto vid hans bord. Kasken var af glänsande stål, bröst- och ryggharnesk af förgyldt silfver. Invändigt var den fodrad med hvitt kläde, men nedtill och kring armöppningarna med rödt sädant. Den stod uppställd i Kung Carls arbetsrum såsom påminnelse om den bortgångne vännen och grannkonungen.