BLIXEN-FINECKE OCH BISMARCK. 421 Blixen-Finecke gick så långt, att han till och med påyrkade Slesvigs delning efter nationalitetsprincipen. Detta angifver klart hans ståndpunkt i frågan. År 1865 utgaf han ånyo en liten skrift: »Fra den 8 sept. til den 18 nov. 1863. Et tilbageblik.» Häri framställer han, huru det förhöll sig med den beryktade brefväxlingen med Bismarck, hvilken inom danska prässen ådrog honom namnet riksförrädaren. Vidare förklaras i denna lilla märkliga skrift, att Bismarcks plan ursprungligen ej varit att komma i krig med Danmark och att detta krig äfven kunnat undvikas, om danska regeringen velat ingå på ett förslag, som Blisen — med Bismarcks eller rättare konung Wilhelms skriftliga gillande — i oktober 1863 framlade för kung Fredrik, och hvilket förslag ej afsåg afträdandet af »en tumsbredd dansk jord». Förslaget var, att Danmarks tyska förbundsland skulle göras till själfständig stat, med den uttryckliga förklaring, att Slesvig låge utom förbundets maktområde. Till en början tycktes kung Fredrik lyssna härtill, men efter en konferens med Hall ville han ej vidare höra talas härom 1. Huruvida det å tysk sida gifna löftet varit att lita på, är kanske ej alldeles säkert2, men visst är, att danska regeringens motstånd visar en afgjord obenägenhet för en faktisk skilsmässa mellan Danmark och dess till tyska förbundet hörande land — Holstein. Ännu fleera bevis för sanningen af detta påstående kunna framdragas. 1 I ett bref, som baron Blixen-Finecke kort före sin död skref till en känd dansk politiker, och hvilket af Orla Lehmans sonson offentliggjordes i den lilla danska tidningen »Köbenhavn» 1889, citerar Blixen ordagrant ett Bismarecks skriftliga uttalande till honom i okt. 1863: »Det skulle hjärtligt glädja mig, om jag finge tillfälle att å ämbetets vägnar underhandla med Er, ty jag är öfvertygad om, att det skulle lyckas oss att undanrödja stötestenarne, enär vi två vilja endast det förnuftiga och möjliga. Edra nuvarande ministrar ha icke frihet att röra sig för att åstadkomma en fredlig uppfattning: deras föregåenden hindra dem» 2 O. Sjögren berättar i sitt arbete Furst Bismarck och hans samtid», sid. 86, att då den svenske ministern i Berlin ville för Bismarck 1863 uppläsa en diplomatisk not, som afsåg att medla för Danmark, blef han af denne muntligen så hårdt afsnäst, att han alldeles kom af sig och inom kort begärde sitt entledigande.