UTTALANDEN I DANMARK OM CARL XV. 423 ila Danmark till undsättning synes ganska förklarlig och naturlig. Det allmänna tänkesättet har väl hittills varit det, att kung Carl ej skulle hafva varit sin tids kraf vuxen, enär han, som älskade studiet af de gamla sagorna, tänkte sig Nordens framtid åvägabragt genom ett nytt sagoliknande hjältedåd. Han ägde en skalds känslor, men ej den skarpa värklighetsblicken; han räknade ej bajonetterna, ännu mindre penningmillionerna; han såg ej, att skandinavismen icke blifvit de djupa ledens egendom, utan endast omfattats af de öfre samhällslagren. Ur sin skandinaviska storhetsdröm väcktes kung Carl plötsligt af värkligheten i dess mest bistra form: lifvets tragik vid hans väns bår och det nyktra förnuftets röst i hans finansministers invändningar. För denna uppfattning blir Carl XV med ett ord en tragisk personlighet, hvilken af »omständigheternas makt» tvingas att uppgifva sin brinnande, men obetänksamma önskan att komma Danmark till hjälp. I Carl XV:s lif, säga de svenske män, som ej önskade kriget, utgjorde hösten 1863 den smärtsammaste episoden. Och i Danmark — hvilka röster ljuda där? Än i dag får man höra, att kung Carl »svek sitt ord ; man får till och med ganska allmänt höra uttryck sådana som detta: »— — — Naar man ser den klögtige svenske Regering (Manderström, De Geer og flere) age i sin Kalesche bort tra Alliancetraktatens Felt i slutningen af Aaret 1863, saa behöver man ikke at nævne, hvem der laa skjult under Regnlædret.» Och det tager sig onekligen litet sällsamt ut, då man i »Fædrelandet» (de nationalliberales hufvudorgan, redigeradt af Carl Ploug) af den 17 september 1872 läser följande tirad i dödsrunan öfver Carl XV: »— — —Pet han fik udrettet for en nærmere Forbindvlsu mellem Nordens Riger var ikke meget, uaktet han opriktig önskede den. Sagen er gaaet sin stille, naturlige Gang, meu han formaaede ikke at overvinde de i Forholdene liggend« Hindringer. Det synes, som om hans Kraft tidlig er bleren