426 DANSKA BESKYLLNINGAR MOT CAKL XV. Dessa för kung Carl alltför sympatiska uttalanden öfvergingo snart i en annan tonart. Man ansåg sig sviken, och man kastade, som sagdt, all skulden på Sverges konung och regering. Danska Dagbladet yttrade t. ex. i slutet af år 1863 följande: »Men äfven om den svenske konungen och hans regering skulle svika sitt kall, återstår dock ännu det svenska och det norska folket — — — tdet skall säkert visa, att det i fria stater själft är sin äras vaktare och sitt ödes herre». Såsom ännu ett exempel på det sätt, hvarpå man en eller annan månad senare uppfattade kung Carls hållning, må föl-Jjande dikt ur ett danskt blad, åsyftande honom, meddelas: En Riddersmand, saa melde gamle Sange, Var draget over Hav til Österlandet Og red en Aften tankefuld ved Vandet; Da holdt med Eet hans Stridshest op at gange. Foran sig saa han, omsnoet af en Slange, En brungul Löve vælte sig i Sandet; Den havde stridt sig træt, var overmandet, Og vred i Krybets Baand sig som en Fange. Da hug den gjæve Ridder uforfærdet, Höisindet Kongelöven fri med Sværdet, Og glad den fulgte ham til Seierslykken. End speiler Sagnet sig i vore Tider, Kun med den Forskjel: ene Löven strider — Pesindig vender Riddersmannen Ryggen. Emellan det första och det sista af dessa citerade uttryck för dansk stämning emot kung Carl ligger en mellantid af spänning, hopp, fruktan och förtviflan hos danska nationen och af ett skriftligt meningsutbyte mellan kung Carl samt konung Christian och hans konseljpresident Monrad, hvilket omsider framtvang den förklaringen, att man i Danmark ingalunda ärnade uppgifoa Holstein. Äfven dessa mera hemliga och enskildt förda underhandlingar vittna om Carl XV:s tillgifvenhet och intresse för Danmarks sak, och de äro i sammanhang med skandinavismens hela tankegång. Då emellertid hvad hittills i skrift föreligger,