HEMLIGA UNDERHANDLINGAR. 427 icke på långt när är tillräckligt för ett rätt bedömande af denna ytterst invecklade angelägenhet, anse vi oss nödsakade att endast i korthet framhålla hufvuddragen af densamma. Äfven är det ännu ej fullt utredt, hvilka af Sverges-Norges då ledande män varit medvetna om eller medvärkande i dessa samma underhandlingar, samt i hoad mån och vid hvilken tid detta varit fallet 1. 1 Redan vid tiden för underhandlingarna talades mycket fram och åter om de mäns ingripande i desamma, hvilkas ord voro af den största betydelsen, nämligen De Geers och Manderströms. En dansk flygskrift, »Blade til menig mand fra danske Skandinaver», vet åtminstone att omtala, det Carl XV meddelat sig angående saken med sin premierminister De Geer och fått »dennes samtycke att gå vidare». De Geer var äfven »villig att träda i underhandlingar med Monrad». — Öfriga uppgifter i detta flygblad äro emellertid så förvridna och ensidigt hätska gent emot Sverge, att äfven den ofvan anförda kunde på grund häraf med fullt skäl betviflas, så vida endast denna källa omnämnde densamma. I den i »Revue des Deux Mondes» 1870 införda artikeln: Les nouveaux dangers du Nord et le Scandinavisme, la Prusse et le Danemark depuis le traité de Prague par M. A. Geffroy, omnämnes, att baron De Geer och grefve Manderström accepterade kung Carls nordiska politik från våren 1864, ehuru grefve M. snart vägrade att vidare binda sig. Som den i den franska tidningen införda artikeln hufvudsakligen är författad af herr v. Qvanten, eller rättare af den sistnämde och herr C. Rosenberg gemensamt, återfinnas naturligtvis uppgifterna om De Geers och Manderströms medvetande om saken i v. Qvantens kända artikelserie i »Dagens Krönika». Äfven om — hvad ej kan betviflas — konceptet till kung Carls bref till Monrad skrifvits af De Geer, hvilket bevisar, att denne senare då var fullt invigd i saken, återstår dock den ännu alldeles oklara frågan, vid hrilken tid den svenske ministern eller regeringen i dess helhet blef upplyst om den pågående brefväxlingen mellan de båda konungarne och den danske statsministern. Och det är denna fråga, på hvilken hufvudvikten ligger vid bedömandet af kung Carls mer eller mindre inkonstitutionella handlingssätt. — Vi vilja emellertid just med hänsyn härtill anföra en mot kung Carl såsom skandinav och emot skandinavismen i allmänhet allt annat än vänligt stämd persons åsikt i denna punkt. I »Mina samtida», del II, sid. 211, yttrar nämligen »Posthumus» såsom sin uppfattning, att alldenstund kung Carl genom de första af v. Qvanten öfverlämnade privatbrefven till kung Christian ej anknöt några inkonstitutionella underhandlingar, utan blott tillkännagaf, att om Danmark själft ville taga officiellt initiativ i den riktning, danske män själfva angifvit, ville hau för sin del biträda detsamma och bistå Danmark så långt han förmädde, så kunde dessa inledande steg endast tagas på alldeles privat förtrolig väg, hvarigenom svenska statsrådet icke kunde förmodas förfördeladt.