425 CARL XV SVEK ICKE DANMAEK. Så mycket måste vi dock redan här tillstå, att vi ej kunna värja oss för intrycket, att kung Carl — såsom svensk konung — i detta stycke af den skandinaviska politiken kommit in på en affär, som dels törhända ledde honom utanför strängt konstitutionella råmärken och dels möjligen kunnat medföra för de två förenade rikena allvarliga förvecklingar med europeiska makter. Men huru som hälst: detta visar åtminstone, att han var beredd att göra allt för att infria sina löften mot Danmark. Innan vi med ännu några ord beröra dessa sista underhandlingar våren 1864 mellan kung Carl och danska regeringen, vilja vi först framlägga ännu några skäl för, att hvarken Sverge eller dess konung svikit Danmarks sak. Ty af hvad som faktiskt föreligger framgår tydligt nog, att allt tal om kung Carls vacklande hållning och förhastade löften m. m. dylikt måste förfalla, enär allt vacklande och all tvekan under år 1864 såväl som förut är att finna hos danska regeringen, under det att Carl XV in i det sista, in i mars 1864, då danskarne redan stredo i Dyppelskansarne, så att säga höll dörren öppen för Danmark till ett nytt närmande. Af doktor Thorsöes utförliga och i strängt historisk stil hållna värk framgår, att det ingalunda var Gripenstedts opposition!, ej häller Fredrik VII:s död, som orsakade dröjsmål och till slut brytning, ty efter dessa tilldragelser framkom den 16 november 1863 en uttrycklig förklaring till danska sändebudet 1 I september 1863 ägde enligt konungens önskan en rådplägning rum på Ulriksdal med de två svenska statsministrarne och norska statsministern, men på de förres uttryckliga begäran var ock Gripenstedt kallad till konferensen. Man har sagt, att »i denna sammankomst bröts oåterkalleligen stafven öfver den skandinaviska alliansen». Måhända, i fall man därmed nkulle mena ett alliansfördrag »sans phrase», ett förbund, oberoende af andra allianser samt utan hänsyn till det oberäkneliga i den danska författningspolitiken. Detta är dock något annat än att under alla förhållanden uppgifva tanken på att hjälpa Danmark. Att efter Ulriksdalssammankomsten större uppmärksamhet riktades på danska politikens osäkerhet, märkes klart af Manderströms depesch af den 5 okt. till grefve Hamilton, men också af hans förslag till instruktioner af den 27 okt. vid underhandlingen om allianstraktat. Häraf framgår, att tanken på en allians ingalunda upphört — ehuru man ansåg sig böra med största uppmärksamhet iakttaga skiftningarna inom den danska regeringens politik.