PRAGERFREDENS § 5. 441 Danska regeringen nekade rent ut att ingå på de villkor, som från svensk sida ansetts fundamentala och som den förut gifvit sig sken af att gilla och omfatta; kung Carl hvarken ville eller kunde bryta emot den princip, som ledt hans uppträdande i den skandinaviska frågan och på hvilken han från sin ungdom trott: enandet besläktade stammar emellan — dessa månde vara germaner eller nordbor. Alla danska beskyllningar om löftesbrott, om »svag vilja» och »slapphet» å kung Carls sida måste sålunda förfalla, och man kan endast djupt beklaga, att till den sorg och smärta, hela den danska striden och Danmarks olycka vållade honom, äfven öfver hans minne skulle komma denna skugga af sviket »fostbrödralag», som både samtid och eftervärld 1 varit allt för snabba att sätta tro till, oaktadt man på samma gång förklarat hela saken vara invecklad och gåtfull. Om Carl XV:s uppriktiga och värksamma intresse för Danmark vittnar ej minst den omständighet, att planen rörande den vidtberyktade 5 § i Pragerfreden lär hafva varit hans; det lär vara på grund af hans inflytande, som käjsar Napoleon gaf sitt förord till denna paragraf och genomdref densamma. * * * . Under alla dessa dansk-svenska förhandlingar befann sig naturligtvis den stora allmänheten i största oro och spänning. Nordiska fäster höllos 1864 i hufvudstäderna och vid universiteten, och vid dessa talades först och främst med 1 Ända in i senaste tider hafva dylika obetänkta uttalanden varit synliga äfven från svensk sida. Så t. ex. förekommer uti en hösten 1889 utgifven, som det synes oss, skäligen obetydlig skrift, »Dansk-Tyska kriget 18564», af G. Thorsander, äfven en historik, hvari förf., samtidigt med att han erkänner, det man ingalunda är på det klara med den invecklade frågan, dock synes mycket — allt för mycket! — redobogen att »ställa svenska ärligheten i bedröflig dager». Han uttalar äfven beklaganden öfver kung Carls personliga hållning gent emot Danmark, beklaganden, hvilka synas oss föga öfvervägda och hvilande på ytterst svaga grunder. Då man nu tydligt ser den danska dubbla politiken med Holstein i bakgrund, måste man ock anse herr Thorsanders önskan uppfylld, den, att framtiden måtte »rentvå Carl XV:s minne» i denna sak.