PRINSESSAN LOVISAS FÖRLOFNING. 451 utan ock härtigen af Östergötland påstås hafva påyrkat densamma. Dylika farhågor hafva vi funnit starkt uttryckta i samtida bref från dåvarande danska statsmän och andra ledande personer. Kung Carl däremot säges hela tiden hafva önskat en förbindelse med danska kungahuset. Glädjen öfver att denna kommit till stånd var både i Sverge och Danmark lika stor som uppriktig; enär folken liksom kung Cearl häri sågo ett löfte om förnyadt samförstånd. Men på samma gång betonades åtminstone i Sverge uttryckligt det rent personligt varma deltagande, som landets befolkning kände, då dess kung gifte bort sin enda dotter: man frånkände denna förbindelse »all omedelbar politisk betydelse» Man kunde dock så mycket uppriktigare deltaga i kungahusets glädje, som Sverges prinsessa lämnade sitt land för att finna ett nytt hem på andra sidan sundet, »hvilket numera icke skiljer, utan förenar tvänne brödrafolk.» Något annorlunda torde dock uppfattningen hafva varit i Danmark, där detta äktenskap för de allra flesta, i synnerhet för det talrika skandinaviska partiet hade något särskildt sympatiskt; alla danskar kände sig ytterst tillfredsställda öfver att Danmarks blifvande drottning icke var tyska utan af god nordisk härkomst — i denna känsla enades snart sagdt alla partier 1. 1 Till glädjen öfver att landets kronprins trolofvat sig med den svenska prinsessan kom äfven en känsla af lättnad öfver, »att Sverges kungahus icke ingått en nära förbindelse med det tyska», hvilket skulle gifvit ökad fart åt det i Danmark vid denna tid tämligen gängse ryktet om en allians mellan Sverge och Preussen, riktad emot Danmark! Ett bref af den 18 juli 1867, då med anledning af prins Fredriks besök på Bäckaskog ryktena om förlofningen åter fått full fart, från en i Danmark känd och framstående man, hvars namn vi af naturliga skäl ej anse oss böra nämna, visar klart den stämning och det åskådningssätt, som gjorde sig gällande hos den stora del af nationen, hvilken efter Fredrik VII:s död ännu ej öfvervunnit kallsinnigheten emot det nya konungahuset. — — — »Vi Skandinaver», läses det sålunda i detta bref, »have faaet en hel forandret Stilling. Vi have hidtil staaet fjendtlige eller fullstændig ligegyldige mod Huset Glücksburg. Vi hafve nu ikke kunnet andet end blive »loyale». Den blotte mulighed, at Bernadotterne kunde liere sig med Hohenzollerne, har med et Ryk sat Glücksburgerne fast i en stor Mængdes Sind, som ellers ikke vilde finde sig i den Tanke, att ikke Fremtiden kunde bringe os bedre Vilkaar. Skulde hin