45 MISSESORD EFTER CARL XV:s DOD. Man har kommit underfund med, att statsækeppet behöfver icke blott idealismens glänsande, af frihetsvindar utbredda segelmassa, utan äfven den nyktra realismens stadiga ballast. Man kan sålunda med lefvande sympati följa det närmast föregående historiska skedet, i hvilket Carl XV intog en så framstående plats, på samma gång han personligen var ett lefvande uttryck af detsamma; man kan känna den största tacksamhet för det goda denna tid uträttat och för de väckelser, den gifvit — allt detta utan att därför vara blind för dess misstag och begränsningar. g * * Liksom vi började vår skildring af kung Carls mera offentliga lif med att påvisa det tvifvel, hvilket i hans land ganska allmänt rådde rörande hans regentduglighet och hvilket förnämligast uttalades i det frisinnade Sverges främsta organ, Aftonbladet, så vilja vi afsluta denna vår framställning med att meddela den slutuppfattning af Carl XV, till hvilken detta parti kommit under årens lopp. Den tolkas sålunda i nämnda tidnings dödsruna öfver kung Carl. Sverges folk visste: ratt han i allt, som rörde det fosterländska, att han i afseende på vår nationella ställning och våra förbindelser var genomträngd af nationens sympatier och antipatier, att han med oskrymtad värme och kärlek omfattade allt nationellt, och att han framför hvarje annan ära, som han rönt eller möjligen kunde ernå, satte den, att vara svensk och den främste bland friborne svenske män.» — — — Efter Fredrik VII:s död var i Danmark landssorgen stor, och den var ej hastigt öfvergående; hans minne har sedan dess trofast lefvat i hans folks kärlek, och detta folk har än i dag ej glömt, att den konung, som gaf det dess fria grundlag, just i denna dess kärlek såg sin styrka; och det har visat sin minnesgodhet genom att ej endast utanför Christiansborgs slott utan öfver hela sitt land resa hans byst: på de små städernas torg, på landsbyarnes korsvägar — hvart man än i Danmark färdas, på Jylland eller på öarna, ständigt mötes