NORDISK RIKTNING INOM KONSTEN. 461 1. Fäs mtidigt med den nordiska riktningen inom såväl politik som literatur uppstod en liknande äfven i de »fria konsternas» värld. Skandinaviska naturforskaremöten, präst- och studentmöten efterföljdos af skandinaviska konstnärsmöten och konstutställningar, och Nordens natur, folklif, historia och mytologi vunno en plats — en framstående sådan — i konstens annaler. Redan långt förut — i slutet af förra och början af detta århundrade — hade dock Norden tagit en väsentlig del i konstens pånyttfödelse. Man behöfver endast nämna namn sådana som Sergel, Thorvaldsen och Carstens. Sedan den förre bildat den första värkligt klassiska bildhuggarskolan i Rom och lagt »grunden till den pånyttfödda konstens hem» därstädes, genomfördes reformen i dess helhet af Thorvaldsen, som, lyckligare än den svenske konstnären, hela sitt lif fick stanna i den »eviga ungdomens stad», under det den förres inspiration förtvinade i ett »bourbonskt» hoflifs kvafva atmosfor. Thorvaldsens konst åstadkom antikens öfverförande på den kristna konsten, och hans storhet är att hafva skapat en kristen bildhuggarkonst, medan Carstens i sina teckningar och akvareller fullständigt bröt med den föregående tidens konventionalism och blef på sitt sätt skaparen af en helt ny riktning inom den europeiska konsten. Gemensamt väckte dessa trenne stora nordiska snillen genom den rena skönheten i sina värk en sannare uppfattning af antik konst än förut, men ingendera af dem blef någonsin målsman för någon speciellt nordisk uppfattning inom konstens område. Efter det förfall inom konsten, som yttrat sig i dennas nedsjunkande till ett nästan handtvärksmässigt arbetande efter