464 SAMVÄRKAN MELLAN SKALDER, MÅLARE OCH KOMPOSTITÖRER. skapelser med nordiska motiv, som uppväxte ur 1860-talets konst. Sedan dess har Danmark haft — och har fortfarande — en rad begåfvade nationella konstnärer, hvilka i det egna landet funnit ämnen till konstnärligt sköna framställningar, allt från Exners glada amagerbilder till Kröyers och Ankers kraftiga, allvarliga skagenstyper och Thorvald Niss’ solbelysta bokskogsinteriörer. I Norge var det Gude och Tidemand, som i måleriet blefvo — hvad Björnson och Ibsen äro i diktningen — banbrytare af första rang. Efter 1848, då en stor del af Europa flammade i revolutionslågor, återvände dessa båda målare från Düsseldorf, och med dem följde Norges andra konstnärer. Den skandinaviska idéen hade tillsammans med den nationella ifvern för en norsk literatur hållit uppe intresset för de andliga rörelserna inom det estetiska området — nu kommo konstnärerna hem och drömde om en norsk målarekonst, om en norsk målarakademi i Christiania. Skalder och målare började samarbeta. Welhaven diktade sin »Solvirkning» efter en af Gudes taflor; Munch skref »Det aander en tindrende Sommerluft» till Tidemands och Gudes Brudefærd i Hardanger. Kompositörerna slöto sig till: Nordraaks och Kjerulfs sånger ljödo till skaldernas dikter öfver målarnes taflor. I kung Oscars vackra Hall på Bygdö förenades det hela i harmonisk skönhet; detta lilla slott blef liksom en koncentreringspunkt för hvad landet ägde främst af konst: arkitekten Nebelong utförde byggnadsarbetet, bildhuggaren Mickelsen de norska konungarnes statyer, bildhuggaren Borch en fris ur Frithiofs saga, Gude målade landskap från Sognefjord, Timand sin berömda serie skildringar ur norske bondens lif, och till allt detta diktade Jörgen Moe: Men först vor Kunst skal flyve derind Paa sin unge dristige Vinge Og Folkekongen med kjærligt Sind Bud fra hans Dale bringe.