KONSTFÖRENINGEN. 469 tande och några få personers erkännande; en »konstpublik» hade bildats, tack vare förnämligast den 1832 stiftade konstföreningen1, hvilken nu på 1860-talet, i synnerhet sedan den erhållit ny lokal, ihärdigt arbetade på att »väcka och underhålla ett allmännare och lifligare intresse för skön konst». Allmänhetens utbildning gick raskt framåt. Den gamla uppfattningen, t. ex. att en »oljetafla» vore det enda eller högsta konstalstret, gaf sålunda så småningom med sig, och den bildade konstvännen, som genom föreningens talrika utställningar fick öga, smak och konstsinne uppodlade, lärde sig snart älska den enkla handteckningen eller artistens snilledrag i akvarellen. Konstföreningen räknade, oaktadt en ganska hög årsafgift, i början af 1860-talet 900 ledamöter med den kungliga familjen i spetsen. Såsom innefattande rikets förnämsta konstpublik, blef den också tongifvande på det artistiska området. Den kompletterades 1857 af den då stiftade »Föreningen för nordisk konst». Redan namnet antyder den skandinaviska strömningen i tiden för dess tillkomst, och dess syfte var äfven att »sprida kärlek till bildande konst, särdeles i fosterländsk anda». Denna förening gick i en mera så att säga demokratisk riktning än den förra, i det den med samma grundprincip som denna, men med halfva dess årsafgift, samlade till ledamöter äfven andra än samhällets högst uppsatte. Vid dess stiftande befarade också en och annan, att den kunde bli menlig för den äldre konstföreningen, hvilket dock ej blef fallet just på grund däraf, att de båda föreningarna vände sig till olika samhällsklasser. 1 Denna sökte väcka och förädla allmänhetens smak särskildt genom framställandet af äldre mästares taflor, hvarför utställningar af dylika anordnades såväl 1832, föreningens stiftelseår, som äfven sedermera, och på hvilka utställningar man sammanfört ett urval af hvad som fanns i den tidens bästa samlingar, (t. ex. Brahes, Byströms, Netzels, Ridderstolpes, Ulmgrens m. fl.), taflor af alla tiders och länders bäste mästare; särskildt voro de flamska och holländska målarne rikt och väl representerade. En person, som i början och medlet af 1840-talet inlade betydande förtjänster i denna riktning, var målaren och konstkritikern Wilhelm Wohlfart.