468 DEN NORDISKA KONSTRIKTNINGEN I SVERGE. mellersta Sverge och Sydskåne, Edvard Bergh blef det genom sina äkta svenskt idylliska björkhagar, Boklund och Wahlbom genom sina framställningar ur Sverges historia, en hel rad andra fräjdade konstnärsnamn att förtiga. Särskildt den fornnordiska riktningen inom konsten var för öfrigt väl motiverad af hela tidens smak och lynne; egentligen hade den ej förut kunnat uppnå någon kraftigare utveckling, och de få försök, som blifvit gjorda, hade — med undantag af Fogelbergs skulpturvärk och en och annan tafla af Blomméer, förnyaren af göternas uppslag i konsten — ej varit af någon betydelse. Man hade i själfva värket ej ännu tagit rätt kännedom om, huru de gamle nordborna sågo ut; ännu från 1840-talet kan man få se afbildningar af nordiska bärsärkar i medeltidshjälm och riddarrustning. Genom den nu pågående ifriga fornforskningen, började man emellertid allt mera komma underfund med de gamles både klädedräkt och husgeråd, och konsten fick härigenom äfven en sannare grund att bygga på. Härtill kom vidare den omständigheten, att åtskilliga för allt nordiskt varmt intresserade literäre män uppträdde med tal och med penna såsom vägledare för både konstnärer och allmänhet. Så höll den ifrige skandinaven Sohlman i konstakademien föreläsningar i nordisk anda, medan den fine estetikern L. Dietrichson både i Stockholm, Upsala och Göteborg utvecklade en betydande värksanshet såsom tolkare af konsthistoria. Men medan de norske konstnärerna så småningom återvände till de stora konstskolorna i Tyskland och Sydeuropa, blef den öfvervägande delen af de svenske sitt land trogen — mer än en för alltid. En af anledningarna härtill var otvifvelaktigt det ökade intresse för och den vidgade uppfattning af skön konst och af dess betydelse för landets kultur och utveckling, som gjorde sig gällande från sanhällots höjder ända ned till de breda folklagren. 1860-talet i sin helhet bär en viss estetisk stämpel; konstnären var ej längre hänvisad endast till sitt eget själfmedve-