474 CARL XV I KONSTNÄRSKRETSEN. Taflan gjordes om, och nu ser man honom omgifven af Boklund, Dardel, Höckert, Malmström, Troili, Lea Ahlborn, Amalia Lindegren m. fl., med ett ord af hela denna berömda skara af det 30-tal konstnärer och konstnärinnor, som utgjorde »Carl XV:s målare.» Han sitter där i midten såsom den enande, sammanbindande makten; han är här en vän bland vänner, en konstnär bland konstnärer; han har intagit sin kända favoritställning med högra handen instucken inom västen, synbarligen lycklig och med den glada min, han alltid hade, då han befann sig i denna krets, hvilken han tillhörde genom lynne, anlag och sympatier. Han utöfvade dock sitt inflytande mera genom sin personliga välvilja emot och genom sitt stora intresse för konstnärerna, genom uppköp af taflor och genom direkta penningunderstöd, än genom stora initiativ och genomförda handlingar. Med full visshet veta vi icke, hvilken andel han hade i professor Boklunds hemkallande och målarskolans ordnande; men att han gj var främmande härför hafva vi all anledning att antaga. Som kronprins var han dessutom akademiens kansler, deltog såsom sådan ifrigt i dess sammanträden, och på dess högtidsdag, den 21 mars, utdelade han vanligen belöningarna åt eleverna. Det träffade sig, om ordet tillåtes, så lyckligt för konsten, att en rad af mycket gamla män, Westin, Krafft, Limnell, Sandberg m. fl., hvilka så att säga öfverlefvat sig själfva och såsom ledare och lärare utöfvat en viss tyngd på konstakademien, lämnade det timliga samtidigt med att Carl XV öfvertog regeringen; i deras ställe inträdde en skara yngre män i ledet, de flesta nästan jämnåriga med kung Carl: Scholander, Boklund, Ed. Bergh m. fl., för att ej nämna de något äldre, Qvarnström och Molin. En ej mindre lycklig omständighet var den, att kungen såsom en mellanlänk mellan sig och sin konstnärskrets fann en man sådan som den i konstnärligt hänseende begåfvade Fritz v. Dardel, hvilken genom sin älskvärda »abandon» alltid