FRITZ V. DARDEL. 475 förstod att hålla glädtigheten uppe opch skingra hvarje moln, som kunde hota det goda förhållandet. Var han — vi låna en samtida framstående konstkritikers yttrande — också icke i besittning af det öfverlägsna snille, som förmår värka skapande och lifgifvande på ett lands konst, så var hans personliga älskvärdhet så mycket större; den fängslade konstnärerna vid hans person och lät dem villigt och gladt taga plats i de led, som under hans befäl vunnit mer än en seger på svenska konstens stridsbana. Att skildra denne mans arbete för konstens utveckling i Sverge ingår ej i vår plan; vi vilja endast nämna, att han, utom den värksamma andel han såsom öfverintendent och preses i akademien för de fria konsterna hade i konsthandtvärkets höjande genom upprättande af svenska slöjdföreningens konstindustrimuseum i Stockholm, värkat dels såsom ordförande, dels såsom juryman vid alla de stora konstutställningar, som i Paris, London, Dublin, Stockholm, Köpenhamn m. m. ägde rum på 1860—70-talet, och vid hvilka han öfvervakat de svenske konstnärernas intresse. Allt ifrån den tid, då Carl XV vid 18 års ålder som kronprins emanciperade sig från sin guvernör, grefve Henning Hamilton, för att börja sin militära bana och till hans död i Malmö, tillhörde Dardel hans närmaste omgifning. Han vann i hög grad den unge furstens vänskap och förtroende och utöfvade i konstnärligt hänseende stort inflytande öfver honom, i det han försökte väcka prinsens deltagande för allt, som enligt hans åsikt kunde gagna konsten i vårt land. Angående hans s. k. »medlareställning» vilja vi exempelvis anföra en liten episod från Carl XV:s kronprinstid. v. Dardel befann sig en dag såsom vakthafvande adjutant i vaktrummet, då en af våra sedermera främste konstnärer — om vi ej misstaga oss då ännu elev vid akademien — anmäldes såsom audienssökande. Han inträdde med en portfölj under armen. Dardel genombläddrade innehållet, en samling pennritningar, föreställande halfnakna manliga och kvinnliga representanter af den nordiska mytologien. Rörelserna tycktes honom rätt uppfattade, muskulaturen sant återgifven.