478 KUNG CARLS KONSTNÄRSNATUR. mera som han äfven i arf mottagit det konstsinne, hvilket genomgår ätten Bernadotte. Ty han öägde, som en hvar väl vet, en starkt utpräglad konstnärsnatur; hans lynne, i hvilket löje och svårmod voro nära förenade, och hvars sorglöshet bar ett drag af lättsinne, var en konstnärs, och hans smak, begåfning, vare sig det gällde målning, sång eller diktning, voro konstnärens. »Blandt alle Gaver, som ham Himlen skjænkte, En varm og ægte Kunstnersjæl han fik, Thi som en Digter fölte han og tænkte Og saa Naturen med en Malers Blik. 1 Att han detta oaktadt i utöfvandet ej hann öfver dilettantens ståndpunkt, är lätt förklarligt. För att blifva en värkligt utbildad konstnär måste en man helt naturligt genomgå en helt annan arbetets skola, än hvad en prins och blifvande konung kan och får göra. Om konung Carl varit född en hyddans son, har en konstkritiker yttrat, hade han också helt säkert som målare varit långt mer än en begåfvad dilettant; han skulle då haft tillfälle att till fullmogen konstnärlighet utbilda en sällsynt varm känsla och öppen blick för naturens i synnerhet mera storartade drag af skönhet. Men så som han målade för sitt nöjes skull och på lediga stunder, kan dock den skickligaste målare ofta afundas honom totaleffekten och stämningen i hans taflor. Hvarken lust eller ifver att gå framåt fattades emellertid kung Carl, och med den otroliga arbetsförmåga och uthållighet han ägde, skaffade han sig äfven tillfälle att ägna till och med förvånande mycken tid åt denna sin käraste sysselsättning. Intet fick hindra hans målning; påkommande regeringsbestyr kunde väl orsaka en eller annan timmes uppskof i det nästan dagliga arbetet med pensel och palett, men de förmådde endast undantagsvis alldeles hindra detsamma, och man såg honom ofta komma skyndsamt hem från riksdagens afslutning, från konseljen — och styra kosan direkte till sin atelier, denna hans fristad, där han framför allt utvecklade 1 Dikt vid sorgefästen öfver kung Carl i Christiania 1872.