- Project Runeberg -  Carl XV som enskild man, konung och konstnär /
477

(1891) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KUNG CARLS LÄRARE I MÅLNING. 477 aldrig i någon af dessa städer, och vid tiden för ofvannämda resa hade hans konstnärsnatur ännu ej medvetet vaknat. Hans förste lärare i målning var den ansedde marinmålaren kapten Johan Berger, som undervisade honom i akvarell. Men redan 1856 efterträddes denne af Boklund, som från denna tid och allt framgent blef den hufvudsaklige kedaron af Carl XV:s konstnärliga studier. Att Boklund på samma gång var knuten till sin konung med den varmaste tillgifvenhet, är i det föregående omtaladt. Men under det denne målare alltid fortfor att intaga samma ställning till kung Carl, emottog denne dock, som sagdt, under längre eller kortare tider undervisning äfven af andra konstnärer. Så var professor Wahlberg några månader hans lärare, vidare Edvard Bergh, medan han samtidigt rådgjorde äfven med andra, exempelvis Malmström, Winge, Höckert, Rydberg m. fl. sins emellan olikartade konstnärer. Härigenom stannade han ej vid någon särskild konstnärs teknik, utan vann tillfälle till de egna anlagens mera fria utveckling; under lektionerna intresserade det honom äfven att utbyta tankar i olika konstriktningar, och följden häraf blef en mångsidig uppfattning af konsten i allmänhet. Detta allt utvecklade honom äfven till en god kritiker, och såsom sådan var han till och med stundom ganska skarp. Det visade sig snart, att målningen var hans rätta område. Denna blef för honom, hvad pennan förut varit, det medel nämligen, genom hvilket han kunde gifva luft åt det, som rörde sig inom honom, och ju större hans ifver bkef att på duken framställa sina »vinre syner», dess mera sällan fäste han dessa på papperet. Ehuru det i hans anteckningsböcker finnas långa poetiska utgjutelser ända till in på våren 1872, har det dock ej efter 1865 utkommit några »dikter» af honom. Som målare var han dock företrädesvis värklighetsskildrare, enär alla hans taflor äro utförda efter croquiser, tagna af honom själf under hans resor. Som diktare var han en äkta lyrisk romantiker. I båda fallen var han den anborne konstnären, så mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0485.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free