480 »LEFVA PÅ SIN PENSEL.» sina älskvärda sidor, där han ofta var lätt och glad i sinnet, men också stundom angreps af tvifvel och missmod, då hans hand tycktes honom för tung och penseln ej ville lyda honom eller tjäna hans fantasi. Han var själf fullt medveten om sin underlägsenhet gent emot sina kära konstnärer; därför var det få saker, som skänkte honom så stor värklig fröjd, som då någon af hans taflor vann ett okonstladt erkännande. Kändt är det yttrande G. W. Palm utan att veta artistens namn en gång under hans kronprinstid fällde om ett af hans landskap: »Man ser, att han är nybörjare, men jag är säker om, att han med tiden skall kunna lefva på sin pensel.» Detta framfördes till honom och både roade och gladde honom. Tanken att uppnå så stor skicklighet, att han, om hans ställning varit sådan, värkligen »kunnat lefva« på sin konst, lämnade honom emellertid icke. En dag besökte Wennerberg honom i hans atelier. Det hände ofta, att drottning Lovisa brukade sitta därinne med sitt broderi eller också läsande högt för sin gemål, medan han sysslade vid staffliet. Det senare var ock förhållandet vid detta tillfälle. Kung Carl stod i skjortärmarne och arbetade med stor ifver på att måla en gammal fura; plötsligt vände han sig om till Wennerberg, såg på honom med det nästan barnsligt goda uttryck i ögonen, som var honom eget, och frågade mycket allvarsamt: »Tror du, Gunnar, att jag skulle kunna lefva som konstnär?» »Ja», svarade denne, »om kungen ville bekväma sig till att också lefva i en sådans villkor — —» »Ja, jag menar — om nu Lovisa där vore en snäll flicka, som skötte hushållet — bara vi två — och kanske ett par barn — tror du, jag då skulle kunna lefva på det?» Wennerberg svarade något om en konstnärs ofta bekymmersamma och torftiga tillvaro och upprepade, att om »kungen» velat rätta sig därefter, skulle han nog kunnat slå sig fram på konstnärsbanan. Med ett gladt och förnöjdt uttryck i ansiktet, vände kung