TAFLOR, MÅLADE AF CARL XV. 481 Carl sig åter tigande till sin tafla och fortfor en lång stund att ifrigt måla, liksom försjunken i glada tankar. — Hans egentliga konstnärsbegåfning låg åt landskapsmåleriet, och till detta har han bidragit med en mängd arbeten. Han uppfattade ögonblickligen det karaktäristiska i ett landskap och förstod att med några få drag fästa detta på papperet i sin skizzbok. Därtill arbetade han otroligt fort, med en viss rastlöshet. Och han gaf sig aldrig ro, innan den påbörjade taflan var färdig, utställd i konstföreningen, och en ny duk spänd i ramen och satt på staffliet. I detta som i allting annat var han outtröttlig. Till hans mest kända taflor höra »Ulriksdals slott», »Frejas sten», landskap från Sognefjord, »Saggat träsk», »Skogsinteriör», »Brædagersbacken», »Norskt landskap», motiv från Hardanger, »Svenskt landskap», en vinterinteriör från den djupa snötyngda skogen m. fl. Han bidrog äfven med en tafla till Utmelandsmonumentet i Dalarne 1859; 1 den föreställer Sälen i Vesterdalarna, där Gustaf Vasa på väg till Norge upphinnes af de efter honom utskickade skidlöparne. Man ser i förgrunden en å brusa fram mellan skogklädda höjder, och på afstånd höja sig de blå Fulufjällen. Taflan var afsedd att utgöra ett motstycke till det öfver Ornäs af Edvard Bergh målade landskapet samt till Höckerts ypperliga tafla: Gustaf Vasa räddas af Tomt Matts Larssons hustru. Särskildt de båda taflorna öfver Ulriksdals slott och »Frejas sten» hafva sin historia. 1 Kung Carls beredvillighet att med eget arbete bidraga till prydandet af Vasamonumentet väckte uppriktig erkänsla i landet. Denna uttalades allmänt i prässen och tolkades särskildt af Aftonbladet den 20 jan. 1860 så: »Då konungen sålunda storsinnadt infriar det löfte, han redan som regent gaf om sin medvärkan till stiftelsens befrämjande, skulle väl svenska folket kunna förgäta eller underlåta att rätt uppskatta ett handlingssätt, som så sant motsvarar bilden af detta folks urgamla kärlek till fosterlandet och dess ärofulla minnen? Om landets odelade tänkesätt emot den, som med konungakallet och fosterlandsvännens dygder förenar utöfningen af konstnärens ädla idrotter, kan ingen misstaga sig — — —.»