KUNG CARL OCH PROFESSOR BOKLUND. 499 fördes mellan kung Carl och Boklund månget förtroligt samtal. Men afundsjukan var snart framme; man fann det trägna arbetet inom »stängda dörrar» misstänkt, och det dröjde icke länge, innan rykten började cirkulera att under dessa »mystiska» onsdags- och lördagstimmar nöjen i allt för blandadt sällskap skulle anordnats — ett af de många rykten, af hvilka ekot ljuder ända in i våra dagar; dettas osannhet är åtminstone lätt att vederlägga. De af oss här ofvan anförda dagboksanteckningarna äro talande bevis. Under de tio år professor Boklund var hofintendent hos kung Carl, vistades han med sin familj om somrarna på Ulriksdal. Tidigt om sommarmorgnarne var kungen vanligen uppe; stundom brukade han göra ett besök hos Boklund, medan denne ännu låg, och sätta sig på sängkanten och språka. Eller också promenerade kungen med sin »lärare» i någon af de stora alléerna, särskildt när han var svårmodigt stämd, och månget bekymmer anförtrodde han då till denne pålitlige vän. Redan som kronprins hade Carl XV fattat detta stora förtroende till den från München anlände konstnären, hvilken där varit mycket uppburen af den konstälskande kung Ludvig. Boklund har många gånger och med djup rörelse omtalat det redan då framträdande draget af svårmod hos den unge prinsen. Det hände t. ex. ofta under lektionerna, att denne plötsligt i ett anfall af tungsinne lät palett och pensel sjunka, lutade hufvudet emot den bakom hans stol stående målarens bröst och sade: »jag vet, du är mig en sann vän» — — —, hvarpå han anförtrodde honom ett eller annat, som tryckte eller oroade honom. En mängd små värser och rimmade strofer af kung Carl — hvarenda liten papperslapp, hvarpå han skrifvit en vänlig rad och som han gifvit Boklund, förvarades af denne såsom dyrbara minnen. En liten skämtsam episod ur konungens förtroliga samlif med konstnären meddelas här.