CARL XV OCH GUSTAF RYDBERG. 505 och de slingrande åarne förstod man sig då ännu lika litet på som på skånska bymotiv med kvarnen, byadammen — »vattningen» — gässen och halmstackarne. Sannolikt delade kung Carl den allmänna uppfattningen i detta hänseende. Han ville måhända också därför söka skaffa Rydberg »större vyer» och lät honom vara sig följaktig på en resa till Norge, hvarefter Rydberg genomvandrade en stor del af detta land för att enligt kung Carls önskan studera fjällnaturen. Under resan i kung Carls sällskap var Rydberg dennes »gäst» och såsom sådan vid detta tillfälle den ende. Kungen hade alltid en stark känsla af förpliktelsen som »värd», och han visade äfven nu sin vanliga vänliga omtanka; när klockan blef 1 och frukost var serverad i kungens wagon, vinkade han Rydberg till sig; då denne nalkades, stod kungen med en smörgås i den ena handen, en gaffel med en bit fågel i den andra: »Se här, Rydberg, nu skall du förse dig — skål!’» På samma sätt vid ankomsten till Hallsbärg, där middag serverades; midt i vimlet vinkade han målaren till sig och räckte honom själf en tallrik: »Förse dig nu och var som hemma här!» Under fyra, fem dagars tid flydde rent af kung Carl undan från Christiania. Med sin målarattiralj begaf han sig jämte Rydberg och tvänne norska adjutanter till Krogkleven vid Tyrifjord i Ringerike, dit sedan drottningen och sviten skulle komma efter. De slogo sig ned i den vid bärgets fot liggande Sundvoldens gästgifvaregård. Därifrån utvaldes en plats med lämplig utsikt, stafflierna ställdes upp, och hela dagen om satt kung Carl ihärdigt vid sin målning, medan Rydberg ett stycke längre bort arbetade på att inlägga något af sin kända vackra »stämning» äfven i ett norskt fjällandskap. Under dessa sommardagar var kung Carl en lycklig man, fri från bekymmer och tvång, lefvande ett helt idylliskt lif i den natur, som så mäktigt anslog hans konstnärssinne. När måltiderna skulle serveras, uppslogs ett tält på någon