l 506 VID TYRIFJORD. punkt med stor utsikt öfver den glimmande sjön djupt nere och Ringerikes vänliga, bördiga bygder. På eftermiddagen, då det började skymma, fördrefs stundom tiden med ett parti kort. Detta spel kunde dock lika litet nu som annars fängsla kung Carls uppmärksamhet; sin vana trogen, lade han bort korten, så fort en tanke föll honom in eller samtalet blef lifligt, till dess han om en stund utbrast: »Nej, nu få vi väl spela på igen.» En dag hade kungen valt sin plats invid en bro, som förde öfver en liten fjällbäck, hvilken från höjderna skuttade ned till Tyrifjorden; det var solvarm luft, fylld af stark ånga från furuskogen rundt omkring; han målade ifrigt, njöt af stillheten och kastade blott då och då ett ord till målaren, som ett stycke längre bort äfven var fördjupad i sitt arbete. Plötsligt kom en vagn full af resande rullande den branta vägen nedför; hästarne tvungos att stanna — de åkande hade upptäckt kungen och gjorde sig redo att grundligt beskåda honom. »Det var då f—n», utbrast denne harmset, »att jag inte ens här kan få vara i fred.» Därmed hoppade han öfver bäcken, tog ett skutt öfver stenarne och gömde sig bakom ett par klippor, till dess terrängen åter var fri från obehörig nyfikenhet. När hans »fritid» var tilländalupen och drottningen med sviten väntades till Sundvolden, var kungen nedstämd. »Nu är detta förbi», sade han med en suck, blickande genom fönstret ut öfver den leende Tyrifjorden. Därefter vände han sig om till sina följeslagare och sade något kärft: »Om en timma har jag dem här allesammans! Packa in!» — — — Kung Carl återvände kort därefter till Christiania, medan Rydberg fortsatte sin väg öfver fjällen — men fortsatte äfven alltjämt sedan att med framgång måla sina taflor från Skåne och med dem visa, att denna i konstnärligt hänseende förut förbisedda provins kunde lämna de yppersta motiv för en målares pensel. — Höckert, hvars sällskapsgåfvor »voro af den mest hänfö-