510 CARL XV OCH BILDHUGGARE BORCH. Äfven Borch tillhörde den nordiska riktningen inom konsten så till vida, som han sträfvade efter att åstadkomma en speciellt norsk genreskulptur. Bland hans arbeten torde hans »Æggepige» vara ett af de mest kända. Men han är i sitt land lika mycket bekant och aktad för sitt stora och vackra arbete i ett helt annat syfte — i filantropiskt, nämligen att förädla och till en mindre tröstlös framtid förhjälpa straffångarne på Akershuus fästning. Han hade nämligen erhållit tillstånd att för dessa öppna en liten slöjdskola; i denna arbetade han oförtrutet och utan ersättning på att väcka de olyckliges håg för nyttig sysselsättning, och mången af dem har genom honom räddats från undergång. Då kung Carl vistades i Christiania, brukade Borch stundom få audiens hos kungen, i allmänhet för att söka lägga ett godt ord för någon fånge, hvilken lärt något yrke, hvarmed han efter sitt frigifvande skulle kunna förtjäna sitt bröd på ärligt sätt. Kungen tog alltid mycket välvilligt emot den för sin mänskovänliga sträfvan och sin konst lika entusiastiske konstnären och sade ofta vänligt och skämtsamt: »Kommer du nu för att tala om dina fångar igen?» Vid ett tillfälle svarade Borch på denna fråga: »Nej, E. M., i dag kommer jag i egna angelägenheter.» »Nå, det var bra, hvad är det då?» Borch framställde en underdåning fråga, om kungen ej skulle hafva lust att taga i betraktande den kolossala staty öfver Christie, som konstnären just fått färdig i lera, men som nu skulle stöpas i gips. »Kungen blef», har konstnären själf vid ett tillfälle berättat oss, »synbart belåten med förslaget och svarade genast och gladt: »Ja, det vill jag gärna!» »Men då jag», berättade oss Borch, »generade mig för att fråga, när han önskade komma, och han själf intet sade, gick jag, i tanke att han skulle sända bud till mig, när det föll sig lägligt för honom. Genom att begagna mig af en genväg kom jag fortare hem, än då jag gick stora gatan.