516 UR EN NORSK MÅLARES BREF. resa hem till Norge, men tog vägen om Göteborg för att besöka en min vän, som kort förut studerat hos mig i Düsseldorf. Då ångbåten en vacker ljus sommarnatt lade till vid bryggan i Göteborg, emottogs jag där af min vän, i hvars ekipage vi åkte till hans landställe. Under vägen berättade han mig, att kungen just kommit till staden. Jag önskade naturligtvis lifligt att åtminstone få se honom — ehuru på afstånd; jag hade nämligen af min hustrus syster, som var hofdam hos drottningen, hört, att han alls icke hade sympati för oss, norske målare, hvilkas anslutning till den tyska konsten icke behagade honom. — Morgonen därpå mötte jag händelsevis en ungdomsvän, norske hofmarskalken general Gram, jämte den tjänstgörande kammarherrn hos kungen. Gram förklarade genast, att jag borde anmäla mig till audiens, och då ofvannämde kammarherre erbjöd sig att få en sådan till stånd nästa morgon kl. 7, kunde jag ju ej annat än glädja mig däråt, ehuru glädjen var blandad med en obehaglig känsla på grund af min icke nådigt bedömda konstriktning. Då jag tidigt nästa morgon åter åkte in till staden, mötte jag åter en god vän, men denna gång en svensk målare, som ingalunda var klädd i hofdräkt. Hans kläder hade varit med i mången dust — de voro blekta af sol och vind, här och där också litet uppsluppna i sömmarne, och man kunde på dem finna fragment af färgharmonierna i de studier, han nyss målat. Han kom från Trollhättan och anförtrodde mig genast, att han ej ägde ett öre att komma till Düsseldorf med; han gjorde ett försök att se nedslagen ut, men hans käcka, hurtiga ansikte, som väckte så många glada minnen, motsade honom i detta. Därpå frågade han: »Hvart ämnar du dig?» — »Jo, jag skall just nu presentera mig för majestätet.» — — »Åh — vet du hvad — tag mig med.» — »Ja-a-a-men» — jag lät en pröfvande blick öfverfara hans yttre människa. — »Bry dig inte om det, kungen känner mig, och han har alltid varit vänlig mot mig — tänk, om han af en händelse skulle komma att få se den tafla, jag just har här i konstutställningen!» — »Ja, sätt dig fort upp då, annars kommer jag för sent.» I förrummet mötte vi kammarherrn, något förvånad öfver